Recension av regeringens politik

Spännande tider med miljöpartiet i regeringen för första gången och pågående förhandlingar i Stockholms stad om ett styre där vi gröna ingår! Eftersom politiken på riksnivå nu börjar utkristallera sig tänkte jag recensera de olika förslagen. Min vinkel är från ett lokalt Stockholmskt-Hägerstenskt perspektiv och förstås också med vinkeln att se offentlig sektor inifrån.

Först våra paradfrågor klimat-, miljö- och energipolitiken: vi har fått med socialdemokraterna på att tackla klimatfrågan rakt på genom vägslitageavgifter och satsningar på järnvägarna. Höghastighetsbanor ska byggas mellan de stora städerna och vi tar tillbaks järnvägsunderhållet i statlig regi. Jämsides med energifrågan är att få över både personresor och godstransport till järnväg eller eldrivna fordon nyckeln till att minska klimatpåverkan. Alliansens första självmål den här mandatperioden har ju varit en vanskött järnväg som inte kunde räddas av ett sista minuten förslag för höghastighetståg som andades desperation.

Energiöverenskommelsen med socialdemokraterna har gett mest press, diskuterats till höger och vänster och till och med Vattenfalls VD gick ut och kommenterade att den inte skulle innebära det Åsa Romson sa att den skulle göra. Lite kamikazeartat med tanke på en VD:s bristande anställningstrygghet kan man tycka! Sanningen är ju att man på grund av att man saknar majoritet skjutit på de stora frågorna om kärnkraftens framtid och hur vi ska öka andelen förnybart till en kommission där flera partier ska ingå. Både socialdemokraterna och miljöpartiet är medvetna om att centerpartiet kommer att sitta på vågmästarposition i frågan och att Annie Lööfs beslut och partiets eventuella inre påverkan på henne blir avgörande. Just nu är det troligaste, med tanke på Annie Lööfs avvisande hållning, att vi kommer att se förhandlingar som går i stå och att vi får gå till val 2018 på att vara det enda riktiga gröna partiet. Men sådant kan ändras.

Slutligen Förbifarten och Bromma. En sista chans fram till maj ges att stoppa eller ändra projektet men tyvärr försvann nog chansen att lyckas med detta när de rödgröna inte vann landstingsvalet i Stockholm. Bromma står fortfarande och väger kan man tänka i och med att det är en fråga mellan kommun och stat och alla väntar med spänning på vad förhandlingarna i Stockholms stad ska komma fram till.

Nästa stora område är skolan: också det en paradfråga för oss, där ministerposten med ansvar för grundskolan kanske var den största vinsten både symboliskt och reellt. Lärarlönerna ska höjas genom särskilda statliga resurser, helt centralt att det blir av på ett kraftfullt sätt för att vända den nu katastrofala utvecklingen att 25% av examinerade lärare lämnar yrket. UR:s utmärkta dokumentärserie ”Världens bästa skitskola” avslöjade att den svenska skolan halkat efter på grund av urholkad likvärdighet. I överenskommelsen om skolan återkommer man till att resurser ska fördelas efter behov och tillsammans med överenskommelsen med vänsterpartiet om vinster (kommer mer om den sen) så betyder det här att man inriktat sig på pudelns kärna. De studiemotiverade skötsamma eleverna dräneras helt enkelt från mindre populära skolor vilket man i forskningen vet försämrar skolresultaten. Vi gröna har fått acceptera socialdemokraternas förslag om ett obligatorisk gymnasium. Jag tycker idén är intressant eftersom studietrötta tonåringar verkar göra val som påverkar deras framtid på arbetsmarknaden negativt. Men å andra sidan är den oprövad och med tanke på antalet skolreformer senaste åren kanske man skulle pröva den i några kommuner innan det prövades nationellt?

Jämställdheten har kommit i fokus mer tack vare FI:s framfart och här levererar regeringen väntade förslag som en extra pappamånad, en samtyckesbaserad, skärpt våldtäktslagstigning och ökad stöd till kvinnojourer. Allt mycket bra men mer behövs. En positiv överraskning var att börsbolagen ska styras av en kvoteringslag för styrelserna om de inte löser det själva. Förvånande radikalt att socialdemokraterna gått med på detta men som jag ser det ett av flera tecken på att Stefan Löfven inte är en högersosse utan mer klassiskt progressiv. Det jag saknar mest är att man kopplar ihop lönefrågan med resurserna till offentlig sektor, en handlingsplan är mindre reell än faktiska miljarder. Men det är ju lätt att rätta till i och med att man för lärarna ju satsar just på lönefrågan och det är något man kan utvidga till att gälla också vårdpersonal och andra idag kvinnodominerade yrken.

Socialdemokraternas paradfråga arbetsmarknaden innehåller som väntat en återställd a-kassa och sjukpenning. Här har ju alliansen gjort ett förbluffande självmål när de på nyliberalt ideologiska grunder snarare än något baserat på verkligheten i sjukpenningen förutsatte att folk skulle bli redo för arbetsmarknaden enligt en tidtabell bestämd av riksdag och regering! Vidare ser man att krogmomsen går miljöpartiets väg, helt rätt tycker jag med tanke på att en ekonomi med färre arbetstillfällen i industrin behöver många tjänstejobb. Jag kan i och för sig oroa mig över att en kontinental middagskultur (finemang) kan komma att förenas med svensk suparkultur (ouch). Man borde utvärdera om drickandet ökar på ett skadligt sätt och höja alkoholskatterna om det krävs. Ungdomsarbetslösheten ska Löfven bemöta med sina nya ungdomsjobb och man tar in pengar genom att återställa ”vanlig” nivå på arbetsgivaravgiften. Hoppas hans arbete lyckas eftersom vi behöver förnya synen på lönearbete: i framtiden kan den ordinarie arbetsmarknaden riskera att ge färre jobb som betalar sig väl och politiken måste då tänka på att stödja andra lösningar och inte bara kortsiktigt.

Kring försvar och migration har regeringen valt att gå på en alliansvänlig linje, man håller på ingångna överenskommelser förutom en skärpning av vapenexportlagarna. En typisk kompromiss, vi gav oss i försvarsfrågan, socialdemokraterna i arbetskraftsinvandringsfrågan.

Jag sparar det bästa till sist (och väntar med det jag gillar minst), uppgörelsen om vinster i välfärden. Många med mig blev nog förvånade när överenskommelsen visade sig vara så radikal som den är: man går på LO:s linje med ett fåtal procents utdelning som ska tillåtas för eget insatt kapital och utöver det förbjuds vinster. Dessutom ska skatteflykt stoppas, bemanningskrav för lärare och vårdpersonal införas och många andra skarpa förslag. Vi ser här igen att Löfven är mer i mitten av socialdemokraterna än åt höger, vare sig Göran Persson eller Mona Sahlin kunde godkänt det här. Ett frågetecken finns tycker jag från ett grönt håll kring att kommuner ska ha veto mot nya skolor, principen är vettig att det inte ska råda fri etableringsrätt eftersom kommunerna har ett ansvar att erbjuda alla barn skolplatser men det här förslaget kan också erbjuda kommuner en makt som kan missbrukas. Jag hoppas miljöpartiet bevakar frågan så att det blir vettiga kriterier man ska gå efter och att det ska finnas en rättslig prövning.

Sist då lite smolk i bägaren, skattepolitiken. Vi har inte sett allt ännu eftersom budgeten inte är framme men det är tydligt att man väljer att höja inkomstskatten endast för höginkomsttagare. Tyvärr blir det bara runt 19 miljarder för välfärdsreformer och man accepterar lejonparten av alliansens 140 miljarder i skattesänkningar som har lett till ökade ekonomiska klyftor. Det är ängsligt och jag tror definitivt folk skulle acceptera en bred inkomstskattehöjning om man visste att det gick till a-kassa, sjukpenning, att hjälpa fattigpensionärer och att satsa på lärarlöner och sjukvårdskvalitet. Varför inte en öronmärkt sjukvårdsskatt? Det väsentliga är att pengarna ska gå till det folk vill förstärka och inte ses försvinna i statsbudgeten, en öronmärkt skatt vore ett sätt att visa det. Nu skyfflar man över ansvaret att stärka välfärden ordentligt till i många fall splittrade kommuner och landsting och jag hoppas regeringen blir mer framåt här under mandatperioden.

Det blev långt fast det är viktiga saker. Snart kommer jag skriva om konstruktiva förslag kring en politik för minskad psykisk ohälsa, stay tuned!

Vad är det för fel på psykiatrin?

Vad är nyckeln till att vända utvecklingen inom psykiatrin? Det var frågan som ställdes av många som kom till landstingshuset på det välbesökta nätverksmötet i Miljöpartiet i onsdags. Helene Öberg som är landstingsråd i Stockholm anordnar regelbundna möten om sjukvårdspolitik för att få nya idéer till den gröna politiken i landstinget.

Den här gången hade man bjudit in Ami Rohnitz som berättade om sina erfarenheter som patient och som engagerad ordförande i Stockholm för Riksförbundet för Social och Mental Hälsa (RSMH). Hon hade mycket att säga till oss som var där: hon lyfte fram att varje person behöver mötas som en unik individ och att sjukvården behöver fungera så att man som patient möts av en engagerad medmänniska och inte någon som följer en strikt manual. Ami berättade att hon tänker att ungdomar skulle behöva mer hjälp att diskutera existentiella frågor av vuxenvärlden för att bättre kunna förstå psykisk ohälsa. En annan sak hon tog upp var brister inom dagens slutenvård med för få sängplatser. När jag tog upp frågan om att förbättra finansieringen av de personliga ombuden så passade Ami på att berätta om att det var RSMH som från början drev igenom frågan om ombud för personer med psykiska problem.

Psykiatern, psykoterapeuten och psykoanalytikern Daniel Frydman var också inbjuden och han pratade om varför han valde att 2009 sluta som chef för en mottagning inom den allmänna psykiatrin. Ständigt förnyade ändringar av produktionskraven, från landstingets vårdbeställare, ledde till att man inte längre kunde arbeta på ett stabilt sätt.  Daniel menar att man behöver kunna erbjuda en bredd av olika metoder, eftersom ingen enskild metod – oavsett evidensstyrkan – är verksam för alla patienter. Han talade sig också varm för att tidigt fånga upp ungdomar som mår dåligt psykiskt och berättade bland annat om ett program i Miami som började som ett program mot missbruk och där man utbildade skolpersonalen att hitta och aktivt behandla ungdomar som mår psykiskt dåligt, där ett resultat blev att självmorden i gruppen påtagligt minskat. Daniel Frydman undervisar i suicidprevention och jag har själv haft honom som lärare och lärt mig mycket av honom.

Jag var också med i panelen och fick berätta om diskussioner vi haft inom en grupp miljöpartister i Stockholm om politiken för den psykiska ohälsan. Jag berättade om mina erfarenheter som psykolog inom psykiatrin: när styrningen av vården ändras för ofta och skapar försämrad arbetsmiljö och ökad stress. Jag tog upp att trenden att prioritera utredningar idag, hur dem har trängt undan terapisamtal, även om det från början var en motiverad förändring. Jag tog också upp bristen på samtalsterapi inom primärvården på grund av ett skevt regelsystem och om mina erfarenheter av att det är långsiktigt arbete som är väsentligt, särskilt vid svårare problem. Ni kan läsa mer om mina tankar om hur vi kan utveckla vården under menyerna på bloggen.

Det kändes roligt att det fanns så mycket engagemang och idéer hos dem som kom, ser fram emot fler träffar framöver!