Somatisk sjukvård

Akutsjukvård

Ni som har sett TV-serien ”Emergency Room”, eller Cityakuten som den heter på svenska, vet hur det är att vara läkare eller sjuksköterska i USA, en ständig stress och kamp med små resurser. Frågar ni någon som arbetar på ett större sjukhus i Sverige idag är det liknande historier man får höra, man går på knäna av stress och känner inte att man räcker till. Eller om man har en äldre anhörig som är sjuk så får man kämpa för att få kontakt med läkaren eller att få genomfört en efterlängtad operation. Samtidigt läser vi att USA och Sverige båda är världsledande på medicinsk forskning och att nya, bättre och mer effektiva behandlingar utvecklas varje år. Hur går allt det här ihop?

Tittar vi på siffrorna så ligger Sverige lågt internationellt, bara runt 9% av BNP går till sjukvården medan det i USA är runt 14%. Frankrike och Tyskland är mitt emellan på 10-11%. Men samtidigt genomförde president Obama mot stort motstånd nyligen en sjukvårdsreform där man ökade försäkringarna för många fler än tidigare. I USA är sjukvården väldigt ojämnt fördelad, de med bra jobb har väldigt hög kvalitet på sin sjukvård medan många tvärtom kan få nej av sitt försäkringsbolag eller tvingas betala ur egen ficka. I Sverige har vi inte det amerikanska systemet även om privata vinster gjort ett insteg i vården här, faktiskt på ett från ett europeiskt perspektiv ovanligt sätt. Vårdpersonalens löner i Sverige är lägre och det förklarar delvis de lägre kostnaderna men det är också en del av problemet, det gör det nämligen svårare att locka folk till sjukvården.

Alliansens politik har byggt på att dels satsa på hypermodern sjukvård som det nya Karolinska Sjukhuset i Solna, dels satsa på att konkurrensutsättning ska öka effektiviten på den sjukvård som finns. Ekvationen går inte ihop, redan innan man hade hunnit särskilt långt med Karolinska var man tvungen att erkänna att platserna där inte räckte i ett växande Stockholms län och man fick göra planer i all hast att återstarta avdelningar på mindre sjukhus runt om i länet. Samtidigt pressas akutmottagningar och vårdavdelningar av ett ersättningssystem som stramas åt och man räknar ”pinnar”, det vill säga man försöker träffa så många som möjligt så snabbt som möjligt.

Journalisten Maciej Zaremba har beskrivit konsekvenserna av det svenska sjukvårdssystemets experimentella styrning i en serie artiklar som blivit väldigt uppmärksammade (http://www.dn.se/stories/stories-kultur/den-olonsamma-patienten/). Från ett grönt perspektiv handlar det om ett slöseri av mänskliga resurser att man inriktar sig på att mixtra med datasystem och registreringar och skickar runt patienter snarare än det personalen egentligen fått lära sig. Bristen på helhetssyn när man en läkare träffar en patient en gång för en diagnos och nästa gång är det en annan läkare som träffar patienten för den andra diagnosen har välkända baksidor som övermedicinering och bristande uppföljning.

Finns det då inga botemedel mot en ”sjuk” sjukvård? Förmodligen är detta ett område där nödvändiga prioriteringar alltid kommer att kännas smärtsamma. Men i Sverige är tyvärr den låga andelen av BNP som vi satsar mer än det, ett verkligt systemfel. Miljöpartiet tog nyligen ett kongressbeslut att all vinst ska återinvesteras i skattefinansierad privat verksamhet, ett beslut som är välkomnat av många, inklusive mig. Det kan leda till att mer seriösa värdedrivna aktörer blir kvar och att landstinget kan få ta tillbaks vård.

Men stopp för vinster i välfärden är ingen universallösning, sanningen är snarare att sjukvårdens problem har utvecklats över lång tid. På sikt tror jag att vi behöver öka resurserna till sjukvården så att vi närmar oss andra länder. Det är en stor fråga för alla seriösa politiska krafter att diskutera och skapa stöd för. En tanke kan vara att öronmärka pengar på liknande sätt som man gjort med pensionsavgiften, jag tror det finns en önskan att bidra och det kan skapa förtroende att man vet att resurserna kommer rätt.

Saker vi kan göra idag är att lyfta sjukvårdens attraktivitet genom att skapa stabilare och mer kvalitetsinriktade styrningssystem och öka resurserna genom en höjd skattenivå inom landstinget. Allt för att skapa mer arbetsro och kvalitet i vården. Vi behöver balansera sjukvårdssatsningar med gröna satsningar på kollektivtrafiken. Vi behöver kunna stå för att våra vardagshjältar på våra akutmottagningar behöver prioriteras mer än de gör idag. Miljöpartiet har senaste åren i Stockholms län i opposition lyft fram akutmottagningarnas problem, ambulanssjukvårdens brister och tittat på svårigheter inom förlossningsvården. Med ett grönt alternativ i landstinget tar vi problemen på allvar.

Annonser

One thought on “Somatisk sjukvård

  1. Ping: Vårdkrisen: ”Det fanns ingen plats för pappa” | tredjeprincipen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s