Recension av regeringens politik

Spännande tider med miljöpartiet i regeringen för första gången och pågående förhandlingar i Stockholms stad om ett styre där vi gröna ingår! Eftersom politiken på riksnivå nu börjar utkristallera sig tänkte jag recensera de olika förslagen. Min vinkel är från ett lokalt Stockholmskt-Hägerstenskt perspektiv och förstås också med vinkeln att se offentlig sektor inifrån.

Först våra paradfrågor klimat-, miljö- och energipolitiken: vi har fått med socialdemokraterna på att tackla klimatfrågan rakt på genom vägslitageavgifter och satsningar på järnvägarna. Höghastighetsbanor ska byggas mellan de stora städerna och vi tar tillbaks järnvägsunderhållet i statlig regi. Jämsides med energifrågan är att få över både personresor och godstransport till järnväg eller eldrivna fordon nyckeln till att minska klimatpåverkan. Alliansens första självmål den här mandatperioden har ju varit en vanskött järnväg som inte kunde räddas av ett sista minuten förslag för höghastighetståg som andades desperation.

Energiöverenskommelsen med socialdemokraterna har gett mest press, diskuterats till höger och vänster och till och med Vattenfalls VD gick ut och kommenterade att den inte skulle innebära det Åsa Romson sa att den skulle göra. Lite kamikazeartat med tanke på en VD:s bristande anställningstrygghet kan man tycka! Sanningen är ju att man på grund av att man saknar majoritet skjutit på de stora frågorna om kärnkraftens framtid och hur vi ska öka andelen förnybart till en kommission där flera partier ska ingå. Både socialdemokraterna och miljöpartiet är medvetna om att centerpartiet kommer att sitta på vågmästarposition i frågan och att Annie Lööfs beslut och partiets eventuella inre påverkan på henne blir avgörande. Just nu är det troligaste, med tanke på Annie Lööfs avvisande hållning, att vi kommer att se förhandlingar som går i stå och att vi får gå till val 2018 på att vara det enda riktiga gröna partiet. Men sådant kan ändras.

Slutligen Förbifarten och Bromma. En sista chans fram till maj ges att stoppa eller ändra projektet men tyvärr försvann nog chansen att lyckas med detta när de rödgröna inte vann landstingsvalet i Stockholm. Bromma står fortfarande och väger kan man tänka i och med att det är en fråga mellan kommun och stat och alla väntar med spänning på vad förhandlingarna i Stockholms stad ska komma fram till.

Nästa stora område är skolan: också det en paradfråga för oss, där ministerposten med ansvar för grundskolan kanske var den största vinsten både symboliskt och reellt. Lärarlönerna ska höjas genom särskilda statliga resurser, helt centralt att det blir av på ett kraftfullt sätt för att vända den nu katastrofala utvecklingen att 25% av examinerade lärare lämnar yrket. UR:s utmärkta dokumentärserie ”Världens bästa skitskola” avslöjade att den svenska skolan halkat efter på grund av urholkad likvärdighet. I överenskommelsen om skolan återkommer man till att resurser ska fördelas efter behov och tillsammans med överenskommelsen med vänsterpartiet om vinster (kommer mer om den sen) så betyder det här att man inriktat sig på pudelns kärna. De studiemotiverade skötsamma eleverna dräneras helt enkelt från mindre populära skolor vilket man i forskningen vet försämrar skolresultaten. Vi gröna har fått acceptera socialdemokraternas förslag om ett obligatorisk gymnasium. Jag tycker idén är intressant eftersom studietrötta tonåringar verkar göra val som påverkar deras framtid på arbetsmarknaden negativt. Men å andra sidan är den oprövad och med tanke på antalet skolreformer senaste åren kanske man skulle pröva den i några kommuner innan det prövades nationellt?

Jämställdheten har kommit i fokus mer tack vare FI:s framfart och här levererar regeringen väntade förslag som en extra pappamånad, en samtyckesbaserad, skärpt våldtäktslagstigning och ökad stöd till kvinnojourer. Allt mycket bra men mer behövs. En positiv överraskning var att börsbolagen ska styras av en kvoteringslag för styrelserna om de inte löser det själva. Förvånande radikalt att socialdemokraterna gått med på detta men som jag ser det ett av flera tecken på att Stefan Löfven inte är en högersosse utan mer klassiskt progressiv. Det jag saknar mest är att man kopplar ihop lönefrågan med resurserna till offentlig sektor, en handlingsplan är mindre reell än faktiska miljarder. Men det är ju lätt att rätta till i och med att man för lärarna ju satsar just på lönefrågan och det är något man kan utvidga till att gälla också vårdpersonal och andra idag kvinnodominerade yrken.

Socialdemokraternas paradfråga arbetsmarknaden innehåller som väntat en återställd a-kassa och sjukpenning. Här har ju alliansen gjort ett förbluffande självmål när de på nyliberalt ideologiska grunder snarare än något baserat på verkligheten i sjukpenningen förutsatte att folk skulle bli redo för arbetsmarknaden enligt en tidtabell bestämd av riksdag och regering! Vidare ser man att krogmomsen går miljöpartiets väg, helt rätt tycker jag med tanke på att en ekonomi med färre arbetstillfällen i industrin behöver många tjänstejobb. Jag kan i och för sig oroa mig över att en kontinental middagskultur (finemang) kan komma att förenas med svensk suparkultur (ouch). Man borde utvärdera om drickandet ökar på ett skadligt sätt och höja alkoholskatterna om det krävs. Ungdomsarbetslösheten ska Löfven bemöta med sina nya ungdomsjobb och man tar in pengar genom att återställa ”vanlig” nivå på arbetsgivaravgiften. Hoppas hans arbete lyckas eftersom vi behöver förnya synen på lönearbete: i framtiden kan den ordinarie arbetsmarknaden riskera att ge färre jobb som betalar sig väl och politiken måste då tänka på att stödja andra lösningar och inte bara kortsiktigt.

Kring försvar och migration har regeringen valt att gå på en alliansvänlig linje, man håller på ingångna överenskommelser förutom en skärpning av vapenexportlagarna. En typisk kompromiss, vi gav oss i försvarsfrågan, socialdemokraterna i arbetskraftsinvandringsfrågan.

Jag sparar det bästa till sist (och väntar med det jag gillar minst), uppgörelsen om vinster i välfärden. Många med mig blev nog förvånade när överenskommelsen visade sig vara så radikal som den är: man går på LO:s linje med ett fåtal procents utdelning som ska tillåtas för eget insatt kapital och utöver det förbjuds vinster. Dessutom ska skatteflykt stoppas, bemanningskrav för lärare och vårdpersonal införas och många andra skarpa förslag. Vi ser här igen att Löfven är mer i mitten av socialdemokraterna än åt höger, vare sig Göran Persson eller Mona Sahlin kunde godkänt det här. Ett frågetecken finns tycker jag från ett grönt håll kring att kommuner ska ha veto mot nya skolor, principen är vettig att det inte ska råda fri etableringsrätt eftersom kommunerna har ett ansvar att erbjuda alla barn skolplatser men det här förslaget kan också erbjuda kommuner en makt som kan missbrukas. Jag hoppas miljöpartiet bevakar frågan så att det blir vettiga kriterier man ska gå efter och att det ska finnas en rättslig prövning.

Sist då lite smolk i bägaren, skattepolitiken. Vi har inte sett allt ännu eftersom budgeten inte är framme men det är tydligt att man väljer att höja inkomstskatten endast för höginkomsttagare. Tyvärr blir det bara runt 19 miljarder för välfärdsreformer och man accepterar lejonparten av alliansens 140 miljarder i skattesänkningar som har lett till ökade ekonomiska klyftor. Det är ängsligt och jag tror definitivt folk skulle acceptera en bred inkomstskattehöjning om man visste att det gick till a-kassa, sjukpenning, att hjälpa fattigpensionärer och att satsa på lärarlöner och sjukvårdskvalitet. Varför inte en öronmärkt sjukvårdsskatt? Det väsentliga är att pengarna ska gå till det folk vill förstärka och inte ses försvinna i statsbudgeten, en öronmärkt skatt vore ett sätt att visa det. Nu skyfflar man över ansvaret att stärka välfärden ordentligt till i många fall splittrade kommuner och landsting och jag hoppas regeringen blir mer framåt här under mandatperioden.

Det blev långt fast det är viktiga saker. Snart kommer jag skriva om konstruktiva förslag kring en politik för minskad psykisk ohälsa, stay tuned!

Ideella krafter rycker in när psykiatrin krisar

Idag bjöd Miljöpartiets landstingsråd Helene Öberg in till ett rundabordssamtal om ideella krafters arbete för att hjälpa barn, ungdomar och vuxna med psykiska problem. Vi tog efter mötet ett foto på mötets deltagare som ni ser ovan. Vi från miljöpartiet förde fram vår önskan att veta mer om hur organisationernas arbete ser ut för att kunna veta hur vi ska stötta deras arbete i landstinget men även vilka brister inom den offentliga sjukvården som behöver rättas till.

Fredrik Gothnier och Henrik Larsson från Riksförbundet för Social och Mental Hälsa (RSMH) berättade om svårigheterna att hitta tillbaks till ett vanligt liv om man har dålig ekonomi och är socialt isolerad vilket är vanligt vid längre tids psykisk sjukdom. De efterlyste mer fokus på helheten och hjälp att kom in i samhället från sjukvårdens sida, som de idag upplevde var ensidigt medicinskt inriktad.

Gunilla Byström från Fountainhouse såg att de fick fylla rollen som socialt skyddsnät när patienter skrivs ut från slutenvården exempelvis, hon ville se mer kontinuitet än idag i vården där omsättning bland personalen är ett stort problem. De ville också kunna informera om sin verksamhet i psykiatrin mer än vad som blir möjligt idag.

Stockholms Stadsmission är en av de större organisationerna på området som idag driver samtalsmottagning där de tar emot mellan 100 och 150 nya patienter per år. De bedriver verksamheten nästan helt med gåvomedel och deras företrädare socialchef Jonas Rydberg ville se ett mycket starkare engagemang från landstinget i och med att de faktiskt erbjuder sjukvård till många unga som idag ofta faller mellan stolarna i vården. Han lyfte fram den dåligt utbyggda elevhälsan som ett stort problem och tog istället ungdomsmottagningarna som exempel på välfungerande verksamhet dit ungdomar gärna vänder sig och som upplevs lätta att nå.

Från föreningen Mind, tidigare Svenska Föreningen för Psykisk Hälsa, kom ordförande Cecilia Modig och generalsekreterare Carl von Essen. De beskrev sitt omfattande stödarbete med telefon till anhöriga till psykiskt sjuka, till äldre och till självmordsnära. De tar emot 6000 samtal per år och upplevde att de fick ta ett för stort ansvar eftersom idébaserad verksamhet ska fungera som komplement till sjukvården och inte ersätta den. De pekade ut gruppen tonåringar som saknar både studier och arbete som en särskilt sårbar grupp på 8% som andra länder är bättre än oss att fånga upp. De lyfte också frågan om mäns obenägenhet att söka vård och kopplingen mäns högre suicidtal, och hur vården kunde få upp ögonen för detta.

Från Barnens Rätt i Samhället (BRIS) kom Elena Luckey. Hon berättade att barn ofta behöver anonymitet inledningsvis för att våga berätta om svåra förhållanden, de är annars rädda för att att föräldrar, skola eller andra ska reagera negativt. Stödet att söka professionell hjälp var BRIS uppgift här och i den rollen ser de ofta stora brister hos både psykiatri och socialtjänst idag. De önskade att möjlighet att som ungdom ta en första kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin skulle utökas och att man är snabbare i att ge hjälp eftersom de såg många som kunde känna att de tappade hoppet i dagens ansträngda läge i vården.

Från föreningen HOPP Stockholm kom Julia Matthis och Frida Hallén och de beskrev liksom Stadsmissionen att de bedrev en kvalificerad behandlingsverksamhet som fick för lite hjälp av det offentliga. De kunde få höra att psykiatrin inte ansåg sig ha kompetens att behandla gruppen utsatta för sexuella barndomstrauma. De trodde att detta egentligen berodde på resursbrist i sjukvården och att långsiktigt behandlingsarbete kommer i skymundan.

RFSL Ungdom företräddes av projektledare Edward Summanen och han lyfte den utsatthet som transpersoner och personer som sålt sex kunde uppleva i samhället och den alltför ofta bristande vården. Mer fortbildning för personalen är nödvändig och det hindras som han trodde av att produktion är ett ensidigt fokus idag. Mottagningarna för transpersoner i landstinget var underdimensionerade nu när 100-150 nya remisser per år tillkommer. Det saknas också anhörigstöd i landstinget. Unga idag behöver kunna komma i kontakt med vården via SMS, email och chatt och där ligger landstinget fortfarande efter trots en del satsningar på området.

Från Miljöpartiet deltog, förutom initiativtagaren Helene Öberg, Karin Michal, Thomas Drost, Sara Söderström och jag själv. Vi förde fram vår syn på nödvändigheten av en mer hållbar styrning av sjukvården där produktionskrav balanseras med mer fokus på personalens arbetsmiljö, på att ersättningssystemet och vårdgarantin gynnar kvalificerade behandlingar för svåra patienter mer än idag och att vården tar ett helhetsperspektiv där sociala och psykologiska aspekter tas hänsyn till vid sidan av det medicinska perspektivet. Samverkan mellan olika aktörer var en annan fråga alla var överens behövde gynnas på ett mycket bättre sätt än idag. Stämningen på mötet var god och vi hoppas på en fortsatt god kontakt med de eldsjälar vi fick träffa. Många av de erfarenheter och idéer vi fick höra kan leda vidare till ett mer konstruktivt politiskt arbete.

Återstår att föra ut vår politik i valrörelsen och få till ett maktskifte i Stockholm! Missa inte Grönt Kafé i Vinterviken imorgon i trädgårdskaféet klockan 16 där ni kan få träffa vårt språkrör Åsa Romson och stockholmspolitikerna Åsa Lindhagen, Helene Öberg och Jessica Jormtun.

Höghusen ett symptom på klassblindhet

Den här veckan kunde man läsa i lokaltidningen att Veidekke planerar att bygga ett 14-våningshus i Örnsberg vid vattnet. Det är en kontorsbyggnad som ska rivas och ge plats åt ett exempel på den senaste tidens stadsbyggnad. Genom att priserna har skenat i Stockholm så ges möjlighet för byggherrarna att bygga höghus med hög marginal för vinst. Bilden ovanför visar JM:s stora komplex längs Årstaviken där de tar ut innerstadspriser för lägenheterna, särskilt de högt upp i husen.

Alliansens bostadspolitik är klassblind: även om de lyckligt lottade som har råd att bo i de här lägenheterna får ett centralt boende av hög standard så skulle det behöva byggas dubbelt så många bostäder som det görs idag för att täcka inflyttningen. Det är därför höghuset i Örnsberg är så symptomatiskt för alliansens sverige: ett enstaka höghus som passar in i promenadstaden men som är en droppe i havet jämfört med behovet. Förtätning av det här slaget är förstås bra men är helt otillräckligt för stadens behov.

Aspudden byggdes mellan 10- och 40-talet och är ett av de mest lyckade förortsområdena vi har: man skapade en rymd mellan husen som var i mänsklig skala och området är inbakat i grönområden som ger fina möjligheter till rekreation. Viktigt var att det var ett helt nytt bostadsområde som redan från början försörjdes med kollektivtrafik, spårvägen längs dåvarande Jarlagatan (nuvarande Hägerstensvägen). Samtidigt undvek man den omänskliga skala och de tråkiga fasader som tyvärr fortfarande gör områden som till exempel Flemingsberg mindre attraktiva. Idag har vi lärdomar och erfarenheter att ta av från vår historia för att bygga ett mer hållbart och inbjudande Stockholm.

Miljöpartiet vill bygga helt nya bostadsområden med sammanlagt 150,000 nya bostäder, som verkligen kan tackla bostadsbristen för breda grupper. Flyttar vi flygtrafiken från Bromma, vilket är fullt möjligt att klara med Arlanda och/eller Skavsta, så ges utrymme för 50,000 nya bostäder. En ny tunnelbanelinje försörjer området och knyter samtidigt ihop Liljeholmen med Kungsholmen. I Söderort vill vi bygga Spårväg Syd som dels binder ihop olika områden med varandra i ett område med långsamma tvärförbindelser, dels precis som Aspudden en gång i tiden kan ge plats för nya områden. Läs mer om Miljöpartiets bostadspolitik här. Vårt förslag på ny stadsdel i Bromma finns beskrivet här.

Vad kostar oss vinsterna i välfärden?

Modellen att kommun, landsting och stat ska ”leka marknad” har kommit under mer och mer kritik senaste åren och frågar är vad allt det här kostar oss medborgare? För det första, vad är problemet med att ta in marknadsmekanismer i offentliga sektorn? Vinst i ekonomisk teori ses som en kompensation för risktagande. När du investerar i ett privat företag finns en stor osäkerhet i om företaget kommer att kunna få sina intäkter, det vill säga sälja varor eller tjänster i framtiden. Det beror i sin tur på konkurrens med andra företag på marknaden, den internationella konjunkturen, osäkerhet i hur företaget kommer att skötas m.m.

De flesta av de här faktorerna saknas i den offentliga sektorn: intäkterna är nästan uteslutande skattemedel och de förändras väldigt lite år efter år. Det är dessutom så att kommunen, landstinget och staten ju själva styr över hur stora skatteintäkter man vill ta in så här är det ena handen som ger och andra som tar till skillnad från i det privata näringslivet. Risken är extremt låg med andra ord.

Den andra funktionen av vinst är att täcka kapitalkostnader på investerat kapital, alltså om du behöver låna och får ränteomkostnader för ditt kapital eller om det finns en alternativkostnad, det vill säga att du kunde få avkastning på ditt kapital på annat sätt än att investera det i verksamheten. Här existerar visserligen fenomenet också i offentlig verksamhet i och med att man betalar en viss summa för att ta över offentlig verksamhet i vissa fall. LO har därför föreslagit att vinst ska begränsas till att enbart täcka räntekostnader för investerat kapital (statslåneräntan +1%) i en utförlig rapport. Det är min uppfattning att Miljöpartiet kunde använda LO:s utredning som en utgångspunkt för att stoppa oskäliga vinster i välfärden.

Vad ligger bakom de här reformerna? Det är en mix av goda och dåliga avsikter, kan man säga. När man för över en verksamhet från offentlig förvaltning till ett bolag så brukar man motivera det med att det ska ge ökad effektivitet på grund av stordriftsfördelar, att man får in ny slags ledning m.m. Men samtidigt tillkommer ett vinstkrav, antingen från det offentliga självt i de bolag det offentliga äger eller i att det privata bolag som tar över verksamheten i sin tur har ett vinstkrav från sina ägare. T.ex. har Vattenfall av staten under många år genererat en stor vinst som tagits ut i ökade elkostnader för konsumenterna. En slags indirekt beskattning. Akademiska Hus och de bolag som äger kulturverksamhet i kommunerna har även de fått ökade vinstkrav av det offentliga och då drabbar det istället verksamheten genom att höjda hyror tränger ut annan verksamhet, som beskrivs i den här artikeln.

Stockholms läns landsting tog i år ut en vinst på 525 miljoner kronor från eget ägda bolag, inklusive höjda hyror på fastigheter som sjukvården använder och själva driften på sjukvården. Observera att inga vinstkrav är lagda på kollektivtrafiken. I vissa fall har t.om. pengar försvunnit i ytterst tveksamma försäljningar av fastigheter till underpriser. Vart tar pengarna vägen som landstinget tar ut i vinst? Om de skulle gå tillbaks till sjukvården så skulle det ju vara en återinvestering som kommer oss medborgare till del. Det här behöver ses mot bakgrunden av de mycket stora investeringar som landstinget beslutat om, t.ex. har investeringarna ökat från 9,8 miljarder 2009 till 14,5 miljarder per år 2013. Men behöver vi inte större lokaler för sjukvården och nya spår för kollektivtrafiken? Självklart behöver vi det i en växande region, problemet är att vinstuttaget tar från sjukvårdens resurser idag och alltså ytterligare urholkar en redan pressad sjukvård, gör det ännu svårare att justera upp löner i eftersatta yrkesgrupper och så vidare. Sanningen är att vi behöver ett ökat skatteuttag för att finansiera det medborgarna vill ha i både sjukvård och kollektivtrafik och det är en justering i skattesatsen vi behöver, inte att urholka verksamhet med att egentligen hitta på vinster genom att leka marknad.

Sen har vi den största boven som är vinsterna i de privata välfärdsbolagen som uppskattats uppgå till 8,7 miljarder kronor årligen över hela landet. Stockholms läns landsting är det landsting som satt ut mest verksamhet privat av alla i landet och är på det sättet värst drabbat av den här sjukan. Vinsten på insatt kapital i välfärdssektorn är ungefär 15% i snitt enligt SCB, över de kritiserade nivåerna bankerna tar ut och ungefär dubbelt så mycket som privata sektorns snitt på ungefär 8%. Genom att sätta ut offentlig verksamhet på entreprenad och att välja det lägsta budet som är det vanligaste så är tanken att man ska sänka kostnader i all verksamhet. Tyvärr sker det samtidigt med en urholkad kvalitet. Vinstuttagen förvärrar situationen ytterligare, det kostar oss tusentals lärare, sjuksköterskor och läkare. En avgörande anledning till att rösta grönt i nästa års val är att vi vill bilda regering med andra partier som vill vända den här utvecklingen. Årets kongressbeslut i Miljöpartiet där partiets medlemmar röstade för vinstbegränsningar visar vart vi vill att Sverige ska gå och det finns tror jag en bred opinion för det här. Alliansen är på reträtt i frågan men det är deras marknadstänkande som försatt oss i den här situationen och det förtjänar inte fortsatt förtroende.

Vårdkrisen: ”Det fanns ingen plats för pappa”

I Svenska Dagbladet fanns det förra veckan en väldigt bra artikel där vårdkrisen beskrivs. Pia berättar hur hennes pappa skickades runt mellan avdelningar och tragiskt nog avled utan att ha kommit till rätt vårdavdelning. I artikeln finns också mycket bra fakta om vårdkrisen i Sverige.

Antalet vårdplatser har minskat med ungefär 10% senaste decenniet enligt Sveriges Kommuner och Landsting och nu har vi hamnat i bottenligan internationellt bland jämförbara länder. Vårdkrisen får många konsekvenser: patienter får vänta eller avvisas på akuten, personalen stressas mer och mer och vårdkvaliteten blir lidande. Historier som Pias är något som inte är värdigt ett rikt land som oss, inte när det handlar om fel i systemet som utvecklats över lång tid.

Göran Hägglund kom med ett utspel nyligen om att landstingen borde släppa kontrollen av sjukvården till staten. Kristdemokraterna är det parti som styrt socialdepartementet senaste sju åren och de har knappast tagit några krafttag för att stoppa vårdkrisen. Finansdepartementets behov av att frigöra resurser för skattesänkningar styr regeringens politik helt och hållet. Det man ändå kan säga till Hägglunds fördel är att han sätter fokus på en brist i Sveriges politiska system: sjukvården blir aldrig någon stor valfråga här på samma sätt som ekonomin eller skolan. Hur kommer det sig? I USA har ju sjukvårdsreformer varit centrala debattfrågor på högsta nivå?

Landstingen har den nackdelen att de kommer i skymundan av både riksdags- och kommunalvalen som brukar ha de mest kända politikerna. En väg att gå kunde vara att lägga kommun och landsting som separata val från riksdagen. Eftersom kommunal och landsting båda driver sjukvård på olika nivåer som behöver samarbeta så är det klokt att ha de båda valen ihop.

Ett annat väsentligt problem är finansieringen. Jag skriver på bloggen under rubriken somatisk sjukvård hur vi halkat efter andra länder i hur vi prioriterar sjukvården. Landstingens undanskymda ställning tror jag gjort att man inte kunnat hävda sig gentemot andra behov i samhället. Jag tror att frågan om att sjukvården ska över till staten är fel fokus, däremot behöver vi hitta en mer robust finansiering och där kan statsbidragen behöva ses över.

Vi som är politiskt aktiva i sjukvårdsfrågor behöver kämpa mer för att lyfta sjukvården som en central fråga. Alliansens skattesänkarpolitik är destruktiv och urholkar vår sjukvård. På sikt tror jag det skulle vara bra att lyfta fram vilka pengar som går till sjukvården genom att det ska stå på skattsedeln, ungefär som vi gör idag med den allmänna pensionsavgiften. Folk är tror jag villiga att betala om de vet att man hjälper dem som verkligen behöver det. Idag kan vi se till att bemöta vårdkrisen med satsningar på att förstärka sjukvården. Sverige förtjänar en bättre sjukvård!

Läs mer om Miljöpartiets politik i landstinget här.

Vad är det för fel på psykiatrin?

Vad är nyckeln till att vända utvecklingen inom psykiatrin? Det var frågan som ställdes av många som kom till landstingshuset på det välbesökta nätverksmötet i Miljöpartiet i onsdags. Helene Öberg som är landstingsråd i Stockholm anordnar regelbundna möten om sjukvårdspolitik för att få nya idéer till den gröna politiken i landstinget.

Den här gången hade man bjudit in Ami Rohnitz som berättade om sina erfarenheter som patient och som engagerad ordförande i Stockholm för Riksförbundet för Social och Mental Hälsa (RSMH). Hon hade mycket att säga till oss som var där: hon lyfte fram att varje person behöver mötas som en unik individ och att sjukvården behöver fungera så att man som patient möts av en engagerad medmänniska och inte någon som följer en strikt manual. Ami berättade att hon tänker att ungdomar skulle behöva mer hjälp att diskutera existentiella frågor av vuxenvärlden för att bättre kunna förstå psykisk ohälsa. En annan sak hon tog upp var brister inom dagens slutenvård med för få sängplatser. När jag tog upp frågan om att förbättra finansieringen av de personliga ombuden så passade Ami på att berätta om att det var RSMH som från början drev igenom frågan om ombud för personer med psykiska problem.

Psykiatern, psykoterapeuten och psykoanalytikern Daniel Frydman var också inbjuden och han pratade om varför han valde att 2009 sluta som chef för en mottagning inom den allmänna psykiatrin. Ständigt förnyade ändringar av produktionskraven, från landstingets vårdbeställare, ledde till att man inte längre kunde arbeta på ett stabilt sätt.  Daniel menar att man behöver kunna erbjuda en bredd av olika metoder, eftersom ingen enskild metod – oavsett evidensstyrkan – är verksam för alla patienter. Han talade sig också varm för att tidigt fånga upp ungdomar som mår dåligt psykiskt och berättade bland annat om ett program i Miami som började som ett program mot missbruk och där man utbildade skolpersonalen att hitta och aktivt behandla ungdomar som mår psykiskt dåligt, där ett resultat blev att självmorden i gruppen påtagligt minskat. Daniel Frydman undervisar i suicidprevention och jag har själv haft honom som lärare och lärt mig mycket av honom.

Jag var också med i panelen och fick berätta om diskussioner vi haft inom en grupp miljöpartister i Stockholm om politiken för den psykiska ohälsan. Jag berättade om mina erfarenheter som psykolog inom psykiatrin: när styrningen av vården ändras för ofta och skapar försämrad arbetsmiljö och ökad stress. Jag tog upp att trenden att prioritera utredningar idag, hur dem har trängt undan terapisamtal, även om det från början var en motiverad förändring. Jag tog också upp bristen på samtalsterapi inom primärvården på grund av ett skevt regelsystem och om mina erfarenheter av att det är långsiktigt arbete som är väsentligt, särskilt vid svårare problem. Ni kan läsa mer om mina tankar om hur vi kan utveckla vården under menyerna på bloggen.

Det kändes roligt att det fanns så mycket engagemang och idéer hos dem som kom, ser fram emot fler träffar framöver!