Fritt fall av Joseph Stiglitz: svenska tillämpningar

Joseph_E._Stiglitz_-_cropped

Finanskrisen 2008-2009 har passerat och nu är vi i mitt i eurokrisen. Men på många sätt är den amerikanska finanskrisen mer brännande för Sverige: vi är liksom USA då mitt inne i en stark expansion av skuldsättningen och vi har en stor banksektor. Som exempel kan nämnas att Riksbanken för att rädda bankerns likviditet fick öka sin balansräkning från 200 till 700 miljarder under tre månader hösten 2008. Det är jämförbart med att amerikanska ”Federal Reserve”:s balansräkning under samma tid ökade från 900 till 2000 miljarder dollar. Samtidigt ökade USA:s statsskuld från 63% till 92% av BNP från 2007 till 2010, till största delen på grund av det enorma stödet till en vacklande bank- och finanssektor.

Nobelpristagaren Joseph Stiglitz är en känd röst i debatten och han la fram sin analys av finanskrisen i ”Fritt fall: de fria marknaderna och världsekonomins kris” (Leopard förlag, Stockholm, 2011). Han har varit chef för Världsbanken och arbetat för Clintonadministrationen, och är en av de framträdande företrädarna för den nykeynesianska skolan inom nationalekonomin. Keynes är idag mest känd för teorin om kontracyklisk finanspolitik där staten ska expandera finanserna i lågkonjunkturer och strama åt i högkonjunkturen. Men Stiglitz har byggt vidare på andra, viktiga aspekter i Keynes ekonomiska teori och framgångsrikt tillämpat dem på den moderna ekonomiska utvecklingen. Den klassiska nationalekonomin teori om rationalitet, ”homo economicus”, är ohållbar därför att asymmetrisk information i ekonomin gör det möjligt för aktörer att lämpa över externa kostnader på andra. Det mest flagranta exemplen är VD:ar och styrelsemedlemmar som plockar ut rekordvinster ur bolag som står på randen av konkurs på grund av överdrivet risktagande och sedan får räddas av skattebetalarna. En vidare konsekvens av det är att studera hur institutioner samverkar med staten och stärker sin maktposition både vad gäller lagstiftning och vad gäller att sätta agendan i debatten. Alla som studerat sociologi, statsvetenskap eller historia är givetvis välbekanta med hur maktstrukturer fungerar, men faktum är att en stor del av nationalekonomin varit blind för detta. Bankerna har till exempel i den klassiska nationalekonomin tänkts ha rollen som neutrala förmedlare av betalningsmedel.

Stiglitz lyfter fram bristerna i långivningen till bostadsköpare: bristande information om risker, incitament där låneförmedlare har provision på hur höga lån man ger ut, derivathandeln som skulle sprida riskerna men som samtidigt dolde dem för internationella köpare som inte kunde bedöma risken i den amerikanska subprimelånemarknaden. Ett specifikt amerikanskt fenomen är att man om värdet på fastigheten faller under lånet så tar banken fastigheten och säljer den på auktion. Risken att köpa för dyrt tar banken mer i USA än i t ex Sverige. Den övergripande strukturella aspekten Stiglitz lyfter fram är ”moralisk risk”, att bankerna förväntade sig att staten skulle rädda dem om de riskerade att gå omkull. Detta tillsammans med kortsiktiga vinstincitament och en osund kultur där man ibland till och med förfalskade fastighetsvärden ledde till ett extremt risktagande.

USA hade inte en lagstiftning som tillät staten att på ett enkelt sätt ta över konkurshotade banker, till skillnad från Sverige och Storbrittanien. Nordea på 90-talet och HQ Bank 2010 kunde ju svenska staten ta över och samtidigt försäkra sig om att skattebetalarna på sikt fick tillbaks större delen av pengarna. I USA stod man mellan att släppa en bank helt, som Lehman Brothers, eller gå in med närmast ovillkorligt stöd till de flesta hotade banker och finansinstitutioner. Stiglitz är liksom de flesta kritisk till hanteringen av Lehman Brothers, men ägnar mest tid åt att förklara hur det villkorslösa stödet till så många banker ökar den ”moraliska risken” inför framtiden. Strukturella faktorer han lyfter fram som bidragit till detta är den nyliberala ekonomiska teorins dominans som lett till alltför långtgående avregleringar av finanssektorn, det faktum att det ofta var gamla bankchefer som satt i delstatliga och federala ”reserve”-bankernas styrelser och som hade intresse att vara generösa gentemot f.d. kollegor. Stiglitz förespråkar att aktieägarna till konkursande banker tar förlusten och obligationsägare alternativt staten tar över banken, varefter man kan avveckla dålig verksamhet och skydda insatta medel. Han vill också se en återgång till ordningen före avskaffandet av ”Glass-Steagall Act”, en uppdelning mellan affärsbanker som ägnar sig främst åt in- och utlåning och investeringsbanker som är tillåtna att agera friare på finansmarknaden.

Vad kan vi tillämpa i Sverige? Vi har ett väletablerat system för att hantera konkursfärdiga banker och lånesektorn är mindre extremt riskutsatt än USA:s. Men en större kris orsakad av t ex en politisk kris mellan Ryssland eller Baltikum eller finanskris i en större världsekonomi skulle kunna drabba svenska banksektorn mycket hårt och risken är att skattebetalarna får ta smällen. Vinsterna i banksektorn idag är förstärka av den extrema lågräntepolitiken och det är som Stiglitz lyfter fram tveksamt om så stora vinster i en smal sektor är bra för ekonomin som helhet. USA och Sverige liknar varandra på så sätt att finanssektorns vinster ökat men BNP per capita långa perioder stått still; indikationer på ekonomisk ojämlikhet. Miljöpartiets partiprogram innehåller ett stöd för tanken på att dela upp bankerna i låg- och högriskverksamhet, ett välbeprövat system som fungerat väl historiskt och kan tillämpas relativt enkelt. Kjell-Olof Feldts avreglering av banksektorn motsvarar avskaffandet av ”Glass-Steagal Act” och hade destruktiva konsekvenser på 90-talet som fortfarande inte är åtgärdade. Andreas Cervenka är en av de svenska debattörer som lyft fram detta problem. Justeringar i amorteringskrav och ränteavdrag för att bromsa överdriven skuldsättning är likaså förslag som varit uppe i debatten och motståndet börjar minska även på den borgerliga sidan.

Mer djupgående är att komma åt dels den moraliska risken i finansiella systemet, dels att hitta en stabiliseringspolitik som inte är så extremt gynnsam för finansmarknadens vinster. Frågan om moralisk risk kan delvis bemötas genom en s.k. bankskatt som är en kostnad för externa risken finansmarknaden genererar. Ungefär som tobaksskatten har en relation till sjukvårdskostnaderna för tobakens skadeverkningar. Stabilitetsfonden som är tänkt ska uppgå till 2,5% av BNP har tänkt ha detta syfte, men Riksrevisionen riktade skarp kritik mot dåvarande borgerliga regeringen 2011 mot att skattebetalarna fortfarande riskera lejonparten av pengarna. Överenskommelsen om en bankskatt på 4 miljarder per år från nästa är en logisk konsekvens av detta men är dels otillräckligt i storlek, dels krävs andra reformer som förändrar incitamenten och risktagande inom sektorn. Det är också lite oroväckande att finansminister säger att pengarna ska gå till satsningar på barn. Även om vi förstås ska satsa på barnomsorgen, vad hände med att bankerna ska finansiera stabilitetsfonden? Miljöpartiet kan spela en konstruktiv roll under mandatperioden och här är Stiglitz analyser väldigt användbara.

Riksbankens extrema lågräntepolitik följer ett internationellt mönster men är inte särskilt effektiv för tillväxten och har baksidan att den spär på skuldtillväxten i privata sektorn och framför allt den heta bostadsmarknaden. Det är därför glädjande att en diskussion påbörjats om att införa ett balansmål istället för ett överskottsmål i statsfinanserna. Konjunkturinstitutet har konstaterat att detta inte är en risk för svenska ekonomin som med en statsskuld på endast 41% av BNP ligger långt under OECD-snittet 111%. Konjunkturinstitutet lyfter behovet av ökade skatteintäkter oavsett vilket mål man har vilket är logiskt med de stora skattesänkningarna senaste mandatperioderna. Den nykeynesianska modellen är framför allt kontracyklisk och balansmålet bör därför sättas över en konjunkturcykel. Ett annat lovande initiativ av regeringen är tanken på ett statligt mål för ökande av investeringarnas andel av BNP. En mer proaktiv finanspolitik kan minska behovet av extrema lågräntor och tillföra en mer balans var i ekonomin pengarna hamnar. Staten kan då identifiera långsiktiga investeringsbehov inom det offentliga som har blivit eftersatta när en större andel av ekonomin har styrts av finansmarknadens kortsiktiga vinster.

Återstår att se om svenska politiker uppvisar samma problemmedvetenhet som amerikanska demokratiska partiet som mot hårt motstånd fått igenom stora delar av ”the Dodd-Frank Wall Street Reform Act and Consumer Protection Act” och nu reglerar finanssektorn på ett bättre sätt. Vi behöver vakna upp ur vår bubbla.

Annonser

Egenterapi, psykodynamisk terapi och evidens

(Som gäster på min blogg är nu två psykolog- och psykoterapeutkollegor och vi skriver en replik på den här artikeln.)

 

Egenterapi, psykodynamisk terapi och evidens

Joakim Löf, Ulla Risling, Mats Pihlgren
 
Med anledning av en kritisk artikel om egenterapi av Mattias Lundberg och Johan Waara ville vi, kliniskt verksamma psykologer och psykoterapeuter med psykodynamisk inriktning, bemöta missuppfattningar om egenterapin. Vi välkomnar en debatt kring egenterapin men vill att den ska baseras på kunskap, inte nidbilder.
 
Egenterapin i psykodynamisk terapi
Psykoterapiutbildningen för psykodynamiker har internationellt sett bestått av fyra delar: teoretiska seminarier, klientarbete, handledning och egenterapi/utbildningsterapi. Inom de teoretiska seminarierna påbörjar man tillägnandet av de psykodynamiska begreppen och det analytiska förhållningssättet, som sedan genomsyrar de andra delarna. Klientarbetet handlar till en stor del om att använda sig av sina egna känslomässiga reaktioner i terapiarbetet tillsammans med klienten (motöverföring). I handledningen tillämpas det teoretiska perspektivet på terapifallet med särskilt fokus på att medvetandegöra motöverföringen. Egenterapin syftar inte till symptomlindring, om det inte tillfälligtvis är nödvändigt, utan till ökad insikt om det egna sättet att fungera. Tidigare har man betonat insikt eller självobservation, idag används ofta de näraliggande begreppen reflektionsförmåga eller mentalisering.
 
De här delarna är som en cirkel och förstärker varandra. För att handledningen ska kunna hjälpa terapeuten att uppmärksamma omedvetna känslor krävs en förmåga till självreflektion som man tillgodogör sig i egenterapin. Vanliga svårigheter med motöverföringen kan vara att ha svårt att känna medkänsla med patienten eller tvärtom att bli så engagerad att en blir mindre uppmärksam på den terapeutiska tekniken.
 
Det är med tanke på hur väsentlig egenterapin är som vi med oro ser på viljan att avskaffa egenterapin inom psykolog- och psykoterapeututbildningarna. Först kan vi säga något om det ekonomiska som Lundberg och Waara lägger stor vikt vid. Internationellt har psykodynamiska terapiutbildningar varit privata och självfinansierade. I Tyskland och Storbritannien till exempel, länder med starka psykodynamiska traditioner, har det vanliga varit att man gått en akademisk läkar- eller psykologutbildning och sedan en psykodynamisk vidareutbildning vid ett privat terapiinstitut.
 
I Sverige har sedan sent 70-tal egenterapin ingått i psykolog- och psykoterapeutbildningen och delvis varit offentligt subventionerat. Artikelförfattarna tar upp samhällsekonomiska aspekter, men här bygger de på sitt påstående att egenterapi är verkningslös. Om egenterapi förbättrar en psykolog eller psykoterapeuts resultat i genomförda psykoterapier så blir det lönsamt med tanke på de hundratals patienter en behandlar under ett yrkesliv.
 
Däremot har Lundberg och Waara en poäng i att regleringen av egenterapin har varit för konservativ och tvingande. Kritiken mot egenterapin kommer vanligtvis från psykologer skolade inom kognitiv beteendeterapi och det är där man ofta känt att modellen inte passat vare sig teoretiskt eller praktiskt. Vi ser det som givet att KBT-inriktningen ska få utveckla sin egen kliniska utbildning och föreslår att egenterapikursen förs samman med kursen i psykologisk behandling (tidigare ”steg I”) så att varje inriktning får utveckla sina olika moment självständigt. Om det visar sig att några universitet väljer att ha kvar egenterapin även inom KBT-inriktningen så skulle det ge studenterna en större valfrihet.
 
Forskning om självreflektion och egenterapi
Vi vill lyfta fram den forskning som på senare år bekräftat den psykodynamiska terapimodellens fokus på självreflektion. Särskilt med tanke på att artikelförfattarnas hävdar att egenterapin saknar empirisk grund i forskningen.
 
En pionjär inom området är Mary Dozier som i en serie studier på 90-talet visade hur terapeutens anknytningsmönster interagerade med patientens. Hon såg att terapeuter med ett mer otryggt anknytningsmönster hade en blind fläck och till exempel kunde gå in och uppmuntra beroende för att terapeuten själv hade bristande insikt om sin strävan efter närhet. Mer flexibla terapeuter med trygga anknytningsmönster kunde anpassa sitt bemötande utefter vad den kliniska situationen krävde (1). En tysk studie ledd av Henning Schauenburg från 2010 visade att terapeuter med tryggt anknytningsmönster mätt på AAI fick bättre resultat vad gäller minskade symptom med en svår patientgrupp än dem med otryggt anknytningsmönster (2). Resultatet är intressant i och med att svårare patienter kan förväntas aktivera starkare motöverföringsreaktioner. Det stämmer väl med en norsk studie av psykodynamisk terapi ledd av Per Høglend från 2011 där svårare patienter hade särskild nytta av arbete med överföringsreaktioner (3).
 
Vid Tavistock gjordes 2008 en studie av egenterapins del i terapiutbildningen (4). I Storbritannien är egenterapi något man finansierar själv men som en majoritet av studenterna går. Man fann att de som gått eller gick i egenterapi hade högre mentaliseringsförmåga (mätt med RF-skalan utifrån AAI) vid utbildningens start än de som inte tränat sin reflektionsförmåga i terapirummet. Under utbildningen ökade alla studenternas mentaliseringsförmåga men mot slutet befann sig fortfarande dem som inte gått egenterapi på en lägre nivå. En annan studie av egenterapin av Stephanie Gold och Mark Hilsenroth visade att psykologstudenter på avancerad nivå fick bättre terapiskattad allians med sina patienter på två olika alliansskalor (WAI och CALPAS) och höll patienterna längre kvar i terapierna om de hade gått i egenterapi (5). I en senare studie undersökte man även utfall och fann att det inte var längden på egenterapin utan kvaliteten på alliansen till terapeuten som sedan i sin tur gav ett bättre utfall i de terapier man gav (6). Här man måste man ta i beaktande att det var långa egenterapier på 2,5 år i snitt. I en sammanfattning av forskningen kring egenterapi av John Norcross från 2005 var slutsatsen: ”the experience of personal therapy has been positively associated with the clinician’s self-reported and rater-observed warmth, empathy, genuineness, awareness of countertransference, and increased emphasis on the therapeutic relationship” (7). Det handlar då bland annat om oberoende observationer i terapirummet.
 
Rena effektstudier låter sig inte göras vad gäller egenterapi på grund av omöjligheten att randomisera. Undersöker man antalet timmar egenterapi sker lätt en sammanblandning på grund av att personer som går långa terapier i vissa fall kan ha större egna svårigheter. Norcross vill se fler och bättre studier, men menar att den forskning som finns starkt talar för egenterapins positiva betydelse: ”Across many studies conducted by different investigators, the great majority of psychotherapists—90% or more—were satisfied with their personal therapy. It seems virtually impossible to have undergone personal therapy without emerging with heightened appreciation of the interpersonal relationship between patient and therapist and the vulnerability of a patient” (7). Han menar att effekten är mer global än specifika terapeutiska tekniker, och Gold och Hilsenroths studier kan ses som steg framåt genom fokuset på en relationell, global faktor, den terapeutiska alliansen.
 
De studier på egenterapi som finns ger, tillsammans med vad vi vet om sambandet mellan mentalisering, mental hälsa och förmågan att fungera i relation till andra, ett stöd för egenterapins betydelse, åtminstone för psykodynamisk terapi. Vi påstår inte att egenterapi är det enda sättet mentalisering kring våra klienter kan förbättras och ser med intresse på utvecklingen av nya pedagogiska metoder inom fältet.
 
Svenska psykologstudenter upplever egenterapin genomgående som positiv. Det finns en skillnad mellan inriktningarna: fler som väljer KBT vill se momentet som frivilligt snarare än obligatoriskt. Missnöjet finns även kring kostnaden, att man ibland inte kan välja den terapi man helst önskar (8).
 
Framtiden för egenterapin
Om varje inriktning ges självständighet att utveckla sin utbildning i psykologisk behandling gissar vi att kontroverserna kring egenterapin kommer att försvinna. Det juridiska som Lundberg och Waara tar upp kan man lösa dels genom att lägga till en examinationsform såsom exempelvis en skriftlig uppgift där man reflekterar över hur egenterapin påverkat klientarbetet. Dels bör inte egenterapi betraktas som sjukvård och att hitta en annan skattemässigt gynnsam modell vore bra. Olika institutioner har erbjudit kostnadsfri gruppterapi men vi ser det som viktigt att individualterapi kan erbjudas. Ett sätt att nå det kunde vara att teckna kontrakt med terapeuter som ger egenterapi till en lägre kostnad, vilket kunde vara möjligt om man hade mer förutsägbarhet med klienttillströmning. Samtidigt som en stor valfrihet för studenten är väsentligt, när matchningen med rätt terapeut i forskningen visat sig vara avgörande.
 
En större fråga är om psykologutbildningen kunde gynnas av differentiering. Om de kliniska inriktningarna kunde få mer utbildningstid kunde kvaliteten höjas ytterligare. Dagens terapiutbildningar präglas av snabb metodutveckling och en ökad användning av videobaserad handledning och internationella föreläsare och handledare, vilket kräver mer resurser. Samtidigt kunde andra inriktningar som arbets- och organisationspsykologi, neuropsykologi och pedagogisk psykologi bli mer utvecklade än idag. Det skulle då bli ett modulärt psykologprogram där man kan läsa in en inriktning i efterhand. Vi ser med stor tillförsikt fram emot den spännande utvecklingen inom det psykodynamiska terapifältet. Från vår sida vore det väldigt ironiskt om man när forskningen om självreflektionens betydelse i psykodynamisk terapi tagit fart skulle avskaffa en central beståndsdel i utbildningen som gynnar utvecklingen av denna förmåga.
 
Joakim Löf, leg. psykolog, leg. psykoterapeut, MBT-teamet Huddinge
 
Ulla Risling, leg.psykolog, specialist klinisk psykologi, leg.psykoterapeut, Risling Partners AB
 
Mats Pihlgren, leg. psykolog, leg. psykoterapeut, handledare, Humlan, Gymnasieskolans Psykoterapimottagning, Lagerhuset Psykoterapimottagning i Göteborg

 

Referenser:
1. Doziers forskning sammanfattas, liksom annan forskning inom området, i Slade, A. (2008). The implications of attachment theory and research for adult psychotherapy. Cassidy J & Shaver PR eds. Handbook of attachment: theory, research and clinical applications. 2nd ed. The Guilford Press: New York and London.
2. Schauenburg, H., Buchheim, A. Beck, K., Nolte, T., Brenk-Franze, K., Leichsenring, F.,Strack, M. & Dinger, U. (2010). The influence of psychodynamically oriented therapists’ attachment representations on outcome and alliance in inpatient psychotherapy. Psychotherapy Research, 20 (2): 193-202.
3. Høglend, P., Hersoug, A.G., Bøgwald, K.-P., Amlo, S., Marble, A., Sørbye, Ø., Røssberg, J.-I., Ulberg, R., Gabbard, G.O. & Crits-Christoph, P. (2011). Effects of Transference Work in the Context of Therapeutic Alliance and Quality of Object Relations. Journal of Consulting and Clinical Psychology, 79 (5): 697–706.
4. Trowell, J., Davids, Z., Miles, G., Shmueli, A. & Paton, P. (2008). Developing healthy mental health professionals: what can we learn from trainees? Infant Observation: International Journal of Infant Observation and Its Applications, 11 (3): 333-343.
5. Gold, S.H. & Hilsenroth, M.J. (2009). Effects of Graduate Clinicians’ Personal Therapy on Therapeutic Alliance. Clinical Psychology and Psychotherapy, 16(3): 159-71.
6. Gold, S.H., Hilsenroth M.J., Kuutmann, K., & Owen S.J. (2014). Therapeutic Alliance in the Personal Therapy of Graduate Clinicians: Relationship to the Alliance and Outcomes of Their Patients. Clinical Psychology and Psychotherapy,  Feb 18, doi: 10.1002/cpp.1888.
7. Norcross, J.C. (2005). The psychotherapist’s own psychotherapy: Educating and developing psychologists. American Psychologist, 60, 840–850.
8. “Psykologstuderande är positiva till egenterapin”, Psykologtidningen 7/09.

Krisen blottar svagheter i Sveriges författning

Efter en intensiv vecka med upphettade känslor är det dags att börja titta på vad vi just har bevittnat. Konsekvenserna är stora, större än vad man först kan tro. Man kan konstatera att båda blocken försökt tvinga varandra att bryta upp sina block, Löfvens regering genom att föreslå att folkpartiet och centern ska agera utanför alliansen och nu senast alliansledare som föreslagit att socialdemokraterna ska överge sin regering med miljöpartiet. Den enkla slutsatsen är att man måste lägga ner det här och förbereda sig för sexpartiöverenskommelser om valresultatet i nyvalet liknar septembervalets.

Man krisen blottar också konsekvenser för vår författning, för hela det svenska politiska systemet. Man har föreslagit en ändring av riksdagsordningen så att man nu ska rösta bara i en budgetomgång men precis som Åsa Romson i en intervju mycket riktigt påpekade kan Sverigedemokraterna då helt enkelt välja en av blockens budgetförslag redan i första omgången. Miljöpartiets språkrör lyfter istället att man måste få till en öppenhet för att ta ansvar för landet över blockgränserna, vilket Stefan Löfven också framhävt många gånger senast i en artikel efter utlysningen av nyval.

Parlamentarism med ett vågmästarparti som inte går att samarbeta med kräver breda lösningar. Italien hamnade våren 2013 i en liknande situation när Beppe Grillos ”Femstjärnerörelse” fick en stor andel av rösterna. Jag får tillägga att Grillos parti inte är lika extremt eller främlingsfientligt som SD utan likheten gäller den parlamentariska situationen. Italien är till skillnad från Sverige en republik och har ett presidentämbete som har en stark oberoende roll. Situationen löstes genom att presidenten hotade att avgå om man inte tog ansvar och det ledde till att man bildade en majoritetsregering med många nya politiker i ledande roller. Det blev vändpunkten på Italiens politiska och ekonomiska kräftgång. Senare i och med att Berlusconis parti klövs i en högerdel och en nytt mittenparti har man återgått till ett mer normalt läge med olika regeringsalternativ men här behövdes alltså en kreativ lösning.

Mötet på kvällen innan budgetomröstningen kunde ha hållits av en oberoende president. I Sverige blir det svårt eftersom talmännen har så tydliga partikopplingar. En oberoende person kunde ha påpekat för allianspartierna att de ju skulle ha fällts i en förtroendeomröstning efter att de skulle tagit makten med sin budget eftersom SD förr eller senare skulle göra verklighet av sitt hot att rösta bort alla som inte går i deras riktning med invandringspolitiken. Deras lösning var helt enkelt inte hållbar. Det är fullt möjligt att man till slut även med en oberoende person som ledde mötet skulle hamnat i ett nyvalsläge. Men i mars kan vi vara tillbaks i samma läge igen.

Kan man tänka sig att vi gör talmännen mer oberoende och de väljs antingen av en kvalificerad majoritet i riksdagen eller direkt av folket? Då skulle man kunna välja till exempel en grupp statsvetare eller politiker som lämnat partipolitiken för ett bra tag sen. Riksbankens oberoende är ett exempel på en sådan institution men här skulle krävas en mer direkt demokratisk koppling. Alternativet är förstås att införa republik… Men monarkivurmen visar inga tecken på att avta så kanske kan vi behöva en hybrid.

Under tiden förbereder vi oss gröna på extravalet ihop med våra socialdemokratiska regeringsvänner. Det säkraste sättet att få en stabil regering är att stödja regeringen med en majoritet och sen utvärdera politiken i valet 2018. Med de besked alliansledarna gett nu skulle de ta regeringsmakten även beroende av SD och risken är då överhängande att de för att få igenom sin budget kommer att bli tvungna att skärpa flyktingpolitiken och börja stänga gränserna för dem som flyr krig och förföljelse i Syrien och Irak bland annat. Det vore att skapa en permanent krissituation i svensk politik.

Recension av regeringens politik

Spännande tider med miljöpartiet i regeringen för första gången och pågående förhandlingar i Stockholms stad om ett styre där vi gröna ingår! Eftersom politiken på riksnivå nu börjar utkristallera sig tänkte jag recensera de olika förslagen. Min vinkel är från ett lokalt Stockholmskt-Hägerstenskt perspektiv och förstås också med vinkeln att se offentlig sektor inifrån.

Först våra paradfrågor klimat-, miljö- och energipolitiken: vi har fått med socialdemokraterna på att tackla klimatfrågan rakt på genom vägslitageavgifter och satsningar på järnvägarna. Höghastighetsbanor ska byggas mellan de stora städerna och vi tar tillbaks järnvägsunderhållet i statlig regi. Jämsides med energifrågan är att få över både personresor och godstransport till järnväg eller eldrivna fordon nyckeln till att minska klimatpåverkan. Alliansens första självmål den här mandatperioden har ju varit en vanskött järnväg som inte kunde räddas av ett sista minuten förslag för höghastighetståg som andades desperation.

Energiöverenskommelsen med socialdemokraterna har gett mest press, diskuterats till höger och vänster och till och med Vattenfalls VD gick ut och kommenterade att den inte skulle innebära det Åsa Romson sa att den skulle göra. Lite kamikazeartat med tanke på en VD:s bristande anställningstrygghet kan man tycka! Sanningen är ju att man på grund av att man saknar majoritet skjutit på de stora frågorna om kärnkraftens framtid och hur vi ska öka andelen förnybart till en kommission där flera partier ska ingå. Både socialdemokraterna och miljöpartiet är medvetna om att centerpartiet kommer att sitta på vågmästarposition i frågan och att Annie Lööfs beslut och partiets eventuella inre påverkan på henne blir avgörande. Just nu är det troligaste, med tanke på Annie Lööfs avvisande hållning, att vi kommer att se förhandlingar som går i stå och att vi får gå till val 2018 på att vara det enda riktiga gröna partiet. Men sådant kan ändras.

Slutligen Förbifarten och Bromma. En sista chans fram till maj ges att stoppa eller ändra projektet men tyvärr försvann nog chansen att lyckas med detta när de rödgröna inte vann landstingsvalet i Stockholm. Bromma står fortfarande och väger kan man tänka i och med att det är en fråga mellan kommun och stat och alla väntar med spänning på vad förhandlingarna i Stockholms stad ska komma fram till.

Nästa stora område är skolan: också det en paradfråga för oss, där ministerposten med ansvar för grundskolan kanske var den största vinsten både symboliskt och reellt. Lärarlönerna ska höjas genom särskilda statliga resurser, helt centralt att det blir av på ett kraftfullt sätt för att vända den nu katastrofala utvecklingen att 25% av examinerade lärare lämnar yrket. UR:s utmärkta dokumentärserie ”Världens bästa skitskola” avslöjade att den svenska skolan halkat efter på grund av urholkad likvärdighet. I överenskommelsen om skolan återkommer man till att resurser ska fördelas efter behov och tillsammans med överenskommelsen med vänsterpartiet om vinster (kommer mer om den sen) så betyder det här att man inriktat sig på pudelns kärna. De studiemotiverade skötsamma eleverna dräneras helt enkelt från mindre populära skolor vilket man i forskningen vet försämrar skolresultaten. Vi gröna har fått acceptera socialdemokraternas förslag om ett obligatorisk gymnasium. Jag tycker idén är intressant eftersom studietrötta tonåringar verkar göra val som påverkar deras framtid på arbetsmarknaden negativt. Men å andra sidan är den oprövad och med tanke på antalet skolreformer senaste åren kanske man skulle pröva den i några kommuner innan det prövades nationellt?

Jämställdheten har kommit i fokus mer tack vare FI:s framfart och här levererar regeringen väntade förslag som en extra pappamånad, en samtyckesbaserad, skärpt våldtäktslagstigning och ökad stöd till kvinnojourer. Allt mycket bra men mer behövs. En positiv överraskning var att börsbolagen ska styras av en kvoteringslag för styrelserna om de inte löser det själva. Förvånande radikalt att socialdemokraterna gått med på detta men som jag ser det ett av flera tecken på att Stefan Löfven inte är en högersosse utan mer klassiskt progressiv. Det jag saknar mest är att man kopplar ihop lönefrågan med resurserna till offentlig sektor, en handlingsplan är mindre reell än faktiska miljarder. Men det är ju lätt att rätta till i och med att man för lärarna ju satsar just på lönefrågan och det är något man kan utvidga till att gälla också vårdpersonal och andra idag kvinnodominerade yrken.

Socialdemokraternas paradfråga arbetsmarknaden innehåller som väntat en återställd a-kassa och sjukpenning. Här har ju alliansen gjort ett förbluffande självmål när de på nyliberalt ideologiska grunder snarare än något baserat på verkligheten i sjukpenningen förutsatte att folk skulle bli redo för arbetsmarknaden enligt en tidtabell bestämd av riksdag och regering! Vidare ser man att krogmomsen går miljöpartiets väg, helt rätt tycker jag med tanke på att en ekonomi med färre arbetstillfällen i industrin behöver många tjänstejobb. Jag kan i och för sig oroa mig över att en kontinental middagskultur (finemang) kan komma att förenas med svensk suparkultur (ouch). Man borde utvärdera om drickandet ökar på ett skadligt sätt och höja alkoholskatterna om det krävs. Ungdomsarbetslösheten ska Löfven bemöta med sina nya ungdomsjobb och man tar in pengar genom att återställa ”vanlig” nivå på arbetsgivaravgiften. Hoppas hans arbete lyckas eftersom vi behöver förnya synen på lönearbete: i framtiden kan den ordinarie arbetsmarknaden riskera att ge färre jobb som betalar sig väl och politiken måste då tänka på att stödja andra lösningar och inte bara kortsiktigt.

Kring försvar och migration har regeringen valt att gå på en alliansvänlig linje, man håller på ingångna överenskommelser förutom en skärpning av vapenexportlagarna. En typisk kompromiss, vi gav oss i försvarsfrågan, socialdemokraterna i arbetskraftsinvandringsfrågan.

Jag sparar det bästa till sist (och väntar med det jag gillar minst), uppgörelsen om vinster i välfärden. Många med mig blev nog förvånade när överenskommelsen visade sig vara så radikal som den är: man går på LO:s linje med ett fåtal procents utdelning som ska tillåtas för eget insatt kapital och utöver det förbjuds vinster. Dessutom ska skatteflykt stoppas, bemanningskrav för lärare och vårdpersonal införas och många andra skarpa förslag. Vi ser här igen att Löfven är mer i mitten av socialdemokraterna än åt höger, vare sig Göran Persson eller Mona Sahlin kunde godkänt det här. Ett frågetecken finns tycker jag från ett grönt håll kring att kommuner ska ha veto mot nya skolor, principen är vettig att det inte ska råda fri etableringsrätt eftersom kommunerna har ett ansvar att erbjuda alla barn skolplatser men det här förslaget kan också erbjuda kommuner en makt som kan missbrukas. Jag hoppas miljöpartiet bevakar frågan så att det blir vettiga kriterier man ska gå efter och att det ska finnas en rättslig prövning.

Sist då lite smolk i bägaren, skattepolitiken. Vi har inte sett allt ännu eftersom budgeten inte är framme men det är tydligt att man väljer att höja inkomstskatten endast för höginkomsttagare. Tyvärr blir det bara runt 19 miljarder för välfärdsreformer och man accepterar lejonparten av alliansens 140 miljarder i skattesänkningar som har lett till ökade ekonomiska klyftor. Det är ängsligt och jag tror definitivt folk skulle acceptera en bred inkomstskattehöjning om man visste att det gick till a-kassa, sjukpenning, att hjälpa fattigpensionärer och att satsa på lärarlöner och sjukvårdskvalitet. Varför inte en öronmärkt sjukvårdsskatt? Det väsentliga är att pengarna ska gå till det folk vill förstärka och inte ses försvinna i statsbudgeten, en öronmärkt skatt vore ett sätt att visa det. Nu skyfflar man över ansvaret att stärka välfärden ordentligt till i många fall splittrade kommuner och landsting och jag hoppas regeringen blir mer framåt här under mandatperioden.

Det blev långt fast det är viktiga saker. Snart kommer jag skriva om konstruktiva förslag kring en politik för minskad psykisk ohälsa, stay tuned!

Ideella krafter rycker in när psykiatrin krisar

Rundabordssamtal den 15 augusti

Idag bjöd Miljöpartiets landstingsråd Helene Öberg in till ett rundabordssamtal om ideella krafters arbete för att hjälpa barn, ungdomar och vuxna med psykiska problem. Vi tog efter mötet ett foto på mötets deltagare som ni ser ovan. Vi från miljöpartiet förde fram vår önskan att veta mer om hur organisationernas arbete ser ut för att kunna veta hur vi ska stötta deras arbete i landstinget men även vilka brister inom den offentliga sjukvården som behöver rättas till.

Fredrik Gothnier och Henrik Larsson från Riksförbundet för Social och Mental Hälsa (RSMH) berättade om svårigheterna att hitta tillbaks till ett vanligt liv om man har dålig ekonomi och är socialt isolerad vilket är vanligt vid längre tids psykisk sjukdom. De efterlyste mer fokus på helheten och hjälp att kom in i samhället från sjukvårdens sida, som de idag upplevde var ensidigt medicinskt inriktad.

Gunilla Byström från Fountainhouse såg att de fick fylla rollen som socialt skyddsnät när patienter skrivs ut från slutenvården exempelvis, hon ville se mer kontinuitet än idag i vården där omsättning bland personalen är ett stort problem. De ville också kunna informera om sin verksamhet i psykiatrin mer än vad som blir möjligt idag.

Stockholms Stadsmission är en av de större organisationerna på området som idag driver samtalsmottagning där de tar emot mellan 100 och 150 nya patienter per år. De bedriver verksamheten nästan helt med gåvomedel och deras företrädare socialchef Jonas Rydberg ville se ett mycket starkare engagemang från landstinget i och med att de faktiskt erbjuder sjukvård till många unga som idag ofta faller mellan stolarna i vården. Han lyfte fram den dåligt utbyggda elevhälsan som ett stort problem och tog istället ungdomsmottagningarna som exempel på välfungerande verksamhet dit ungdomar gärna vänder sig och som upplevs lätta att nå.

Från föreningen Mind, tidigare Svenska Föreningen för Psykisk Hälsa, kom ordförande Cecilia Modig och generalsekreterare Carl von Essen. De beskrev sitt omfattande stödarbete med telefon till anhöriga till psykiskt sjuka, till äldre och till självmordsnära. De tar emot 6000 samtal per år och upplevde att de fick ta ett för stort ansvar eftersom idébaserad verksamhet ska fungera som komplement till sjukvården och inte ersätta den. De pekade ut gruppen tonåringar som saknar både studier och arbete som en särskilt sårbar grupp på 8% som andra länder är bättre än oss att fånga upp. De lyfte också frågan om mäns obenägenhet att söka vård och kopplingen mäns högre suicidtal, och hur vården kunde få upp ögonen för detta.

Från Barnens Rätt i Samhället (BRIS) kom Elena Luckey. Hon berättade att barn ofta behöver anonymitet inledningsvis för att våga berätta om svåra förhållanden, de är annars rädda för att att föräldrar, skola eller andra ska reagera negativt. Stödet att söka professionell hjälp var BRIS uppgift här och i den rollen ser de ofta stora brister hos både psykiatri och socialtjänst idag. De önskade att möjlighet att som ungdom ta en första kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin skulle utökas och att man är snabbare i att ge hjälp eftersom de såg många som kunde känna att de tappade hoppet i dagens ansträngda läge i vården.

Från föreningen HOPP Stockholm kom Julia Matthis och Frida Hallén och de beskrev liksom Stadsmissionen att de bedrev en kvalificerad behandlingsverksamhet som fick för lite hjälp av det offentliga. De kunde få höra att psykiatrin inte ansåg sig ha kompetens att behandla gruppen utsatta för sexuella barndomstrauma. De trodde att detta egentligen berodde på resursbrist i sjukvården och att långsiktigt behandlingsarbete kommer i skymundan.

RFSL Ungdom företräddes av projektledare Edward Summanen och han lyfte den utsatthet som transpersoner och personer som sålt sex kunde uppleva i samhället och den alltför ofta bristande vården. Mer fortbildning för personalen är nödvändig och det hindras som han trodde av att produktion är ett ensidigt fokus idag. Mottagningarna för transpersoner i landstinget var underdimensionerade nu när 100-150 nya remisser per år tillkommer. Det saknas också anhörigstöd i landstinget. Unga idag behöver kunna komma i kontakt med vården via SMS, email och chatt och där ligger landstinget fortfarande efter trots en del satsningar på området.

Från Miljöpartiet deltog, förutom initiativtagaren Helene Öberg, Karin Michal, Thomas Drost, Sara Söderström och jag själv. Vi förde fram vår syn på nödvändigheten av en mer hållbar styrning av sjukvården där produktionskrav balanseras med mer fokus på personalens arbetsmiljö, på att ersättningssystemet och vårdgarantin gynnar kvalificerade behandlingar för svåra patienter mer än idag och att vården tar ett helhetsperspektiv där sociala och psykologiska aspekter tas hänsyn till vid sidan av det medicinska perspektivet. Samverkan mellan olika aktörer var en annan fråga alla var överens behövde gynnas på ett mycket bättre sätt än idag. Stämningen på mötet var god och vi hoppas på en fortsatt god kontakt med de eldsjälar vi fick träffa. Många av de erfarenheter och idéer vi fick höra kan leda vidare till ett mer konstruktivt politiskt arbete.

Återstår att föra ut vår politik i valrörelsen och få till ett maktskifte i Stockholm! Missa inte Grönt Kafé i Vinterviken imorgon i trädgårdskaféet klockan 16 där ni kan få träffa vårt språkrör Åsa Romson och stockholmspolitikerna Åsa Lindhagen, Helene Öberg och Jessica Jormtun.

Höghusen ett symptom på klassblindhet

Årstadal

Den här veckan kunde man läsa i lokaltidningen att Veidekke planerar att bygga ett 14-våningshus i Örnsberg vid vattnet. Det är en kontorsbyggnad som ska rivas och ge plats åt ett exempel på den senaste tidens stadsbyggnad. Genom att priserna har skenat i Stockholm så ges möjlighet för byggherrarna att bygga höghus med hög marginal för vinst. Bilden ovanför visar JM:s stora komplex längs Årstaviken där de tar ut innerstadspriser för lägenheterna, särskilt de högt upp i husen.

Alliansens bostadspolitik är klassblind: även om de lyckligt lottade som har råd att bo i de här lägenheterna får ett centralt boende av hög standard så skulle det behöva byggas dubbelt så många bostäder som det görs idag för att täcka inflyttningen. Det är därför höghuset i Örnsberg är så symptomatiskt för alliansens sverige: ett enstaka höghus som passar in i promenadstaden men som är en droppe i havet jämfört med behovet. Förtätning av det här slaget är förstås bra men är helt otillräckligt för stadens behov.

Aspudden byggdes mellan 10- och 40-talet och är ett av de mest lyckade förortsområdena vi har: man skapade en rymd mellan husen som var i mänsklig skala och området är inbakat i grönområden som ger fina möjligheter till rekreation. Viktigt var att det var ett helt nytt bostadsområde som redan från början försörjdes med kollektivtrafik, spårvägen längs dåvarande Jarlagatan (nuvarande Hägerstensvägen). Samtidigt undvek man den omänskliga skala och de tråkiga fasader som tyvärr fortfarande gör områden som till exempel Flemingsberg mindre attraktiva. Idag har vi lärdomar och erfarenheter att ta av från vår historia för att bygga ett mer hållbart och inbjudande Stockholm.

Miljöpartiet vill bygga helt nya bostadsområden med sammanlagt 150,000 nya bostäder, som verkligen kan tackla bostadsbristen för breda grupper. Flyttar vi flygtrafiken från Bromma, vilket är fullt möjligt att klara med Arlanda och/eller Skavsta, så ges utrymme för 50,000 nya bostäder. En ny tunnelbanelinje försörjer området och knyter samtidigt ihop Liljeholmen med Kungsholmen. I Söderort vill vi bygga Spårväg Syd som dels binder ihop olika områden med varandra i ett område med långsamma tvärförbindelser, dels precis som Aspudden en gång i tiden kan ge plats för nya områden. Läs mer om Miljöpartiets bostadspolitik här. Vårt förslag på ny stadsdel i Bromma finns beskrivet här.

MP_bostadspolitik

Vad kostar oss vinsterna i välfärden?

Modellen att kommun, landsting och stat ska ”leka marknad” har kommit under mer och mer kritik senaste åren och frågar är vad allt det här kostar oss medborgare? För det första, vad är problemet med att ta in marknadsmekanismer i offentliga sektorn? Vinst i ekonomisk teori ses som en kompensation för risktagande. När du investerar i ett privat företag finns en stor osäkerhet i om företaget kommer att kunna få sina intäkter, det vill säga sälja varor eller tjänster i framtiden. Det beror i sin tur på konkurrens med andra företag på marknaden, den internationella konjunkturen, osäkerhet i hur företaget kommer att skötas m.m.

De flesta av de här faktorerna saknas i den offentliga sektorn: intäkterna är nästan uteslutande skattemedel och de förändras väldigt lite år efter år. Det är dessutom så att kommunen, landstinget och staten ju själva styr över hur stora skatteintäkter man vill ta in så här är det ena handen som ger och andra som tar till skillnad från i det privata näringslivet. Risken är extremt låg med andra ord.

Den andra funktionen av vinst är att täcka kapitalkostnader på investerat kapital, alltså om du behöver låna och får ränteomkostnader för ditt kapital eller om det finns en alternativkostnad, det vill säga att du kunde få avkastning på ditt kapital på annat sätt än att investera det i verksamheten. Här existerar visserligen fenomenet också i offentlig verksamhet i och med att man betalar en viss summa för att ta över offentlig verksamhet i vissa fall. LO har därför föreslagit att vinst ska begränsas till att enbart täcka räntekostnader för investerat kapital (statslåneräntan +1%) i en utförlig rapport. Det är min uppfattning att Miljöpartiet kunde använda LO:s utredning som en utgångspunkt för att stoppa oskäliga vinster i välfärden.

framtidens välfärd

Vad ligger bakom de här reformerna? Det är en mix av goda och dåliga avsikter, kan man säga. När man för över en verksamhet från offentlig förvaltning till ett bolag så brukar man motivera det med att det ska ge ökad effektivitet på grund av stordriftsfördelar, att man får in ny slags ledning m.m. Men samtidigt tillkommer ett vinstkrav, antingen från det offentliga självt i de bolag det offentliga äger eller i att det privata bolag som tar över verksamheten i sin tur har ett vinstkrav från sina ägare. T.ex. har Vattenfall av staten under många år genererat en stor vinst som tagits ut i ökade elkostnader för konsumenterna. En slags indirekt beskattning. Akademiska Hus och de bolag som äger kulturverksamhet i kommunerna har även de fått ökade vinstkrav av det offentliga och då drabbar det istället verksamheten genom att höjda hyror tränger ut annan verksamhet, som beskrivs i den här artikeln.

Stockholms läns landsting tog i år ut en vinst på 525 miljoner kronor från eget ägda bolag, inklusive höjda hyror på fastigheter som sjukvården använder och själva driften på sjukvården. Observera att inga vinstkrav är lagda på kollektivtrafiken. I vissa fall har t.om. pengar försvunnit i ytterst tveksamma försäljningar av fastigheter till underpriser. Vart tar pengarna vägen som landstinget tar ut i vinst? Om de skulle gå tillbaks till sjukvården så skulle det ju vara en återinvestering som kommer oss medborgare till del. Det här behöver ses mot bakgrunden av de mycket stora investeringar som landstinget beslutat om, t.ex. har investeringarna ökat från 9,8 miljarder 2009 till 14,5 miljarder per år 2013. Men behöver vi inte större lokaler för sjukvården och nya spår för kollektivtrafiken? Självklart behöver vi det i en växande region, problemet är att vinstuttaget tar från sjukvårdens resurser idag och alltså ytterligare urholkar en redan pressad sjukvård, gör det ännu svårare att justera upp löner i eftersatta yrkesgrupper och så vidare. Sanningen är att vi behöver ett ökat skatteuttag för att finansiera det medborgarna vill ha i både sjukvård och kollektivtrafik och det är en justering i skattesatsen vi behöver, inte att urholka verksamhet med att egentligen hitta på vinster genom att leka marknad.

Sen har vi den största boven som är vinsterna i de privata välfärdsbolagen som uppskattats uppgå till 8,7 miljarder kronor årligen över hela landet. Stockholms läns landsting är det landsting som satt ut mest verksamhet privat av alla i landet och är på det sättet värst drabbat av den här sjukan. Vinsten på insatt kapital i välfärdssektorn är ungefär 15% i snitt enligt SCB, över de kritiserade nivåerna bankerna tar ut och ungefär dubbelt så mycket som privata sektorns snitt på ungefär 8%. Genom att sätta ut offentlig verksamhet på entreprenad och att välja det lägsta budet som är det vanligaste så är tanken att man ska sänka kostnader i all verksamhet. Tyvärr sker det samtidigt med en urholkad kvalitet. Vinstuttagen förvärrar situationen ytterligare, det kostar oss tusentals lärare, sjuksköterskor och läkare. En avgörande anledning till att rösta grönt i nästa års val är att vi vill bilda regering med andra partier som vill vända den här utvecklingen. Årets kongressbeslut i Miljöpartiet där partiets medlemmar röstade för vinstbegränsningar visar vart vi vill att Sverige ska gå och det finns tror jag en bred opinion för det här. Alliansen är på reträtt i frågan men det är deras marknadstänkande som försatt oss i den här situationen och det förtjänar inte fortsatt förtroende.