Vad är nyckeln till att vända utvecklingen inom psykiatrin? Det var frågan som ställdes av många som kom till landstingshuset på det välbesökta nätverksmötet i Miljöpartiet i onsdags. Helene Öberg som är landstingsråd i Stockholm anordnar regelbundna möten om sjukvårdspolitik för att få nya idéer till den gröna politiken i landstinget.
Den här gången hade man bjudit in Ami Rohnitz som berättade om sina erfarenheter som patient och som engagerad ordförande i Stockholm för Riksförbundet för Social och Mental Hälsa (RSMH). Hon hade mycket att säga till oss som var där: hon lyfte fram att varje person behöver mötas som en unik individ och att sjukvården behöver fungera så att man som patient möts av en engagerad medmänniska och inte någon som följer en strikt manual. Ami berättade att hon tänker att ungdomar skulle behöva mer hjälp att diskutera existentiella frågor av vuxenvärlden för att bättre kunna förstå psykisk ohälsa. En annan sak hon tog upp var brister inom dagens slutenvård med för få sängplatser. När jag tog upp frågan om att förbättra finansieringen av de personliga ombuden så passade Ami på att berätta om att det var RSMH som från början drev igenom frågan om ombud för personer med psykiska problem.
Psykiatern, psykoterapeuten och psykoanalytikern Daniel Frydman var också inbjuden och han pratade om varför han valde att 2009 sluta som chef för en mottagning inom den allmänna psykiatrin. Ständigt förnyade ändringar av produktionskraven, från landstingets vårdbeställare, ledde till att man inte längre kunde arbeta på ett stabilt sätt. Daniel menar att man behöver kunna erbjuda en bredd av olika metoder, eftersom ingen enskild metod – oavsett evidensstyrkan – är verksam för alla patienter. Han talade sig också varm för att tidigt fånga upp ungdomar som mår dåligt psykiskt och berättade bland annat om ett program i Miami som började som ett program mot missbruk och där man utbildade skolpersonalen att hitta och aktivt behandla ungdomar som mår psykiskt dåligt, där ett resultat blev att självmorden i gruppen påtagligt minskat. Daniel Frydman undervisar i suicidprevention och jag har själv haft honom som lärare och lärt mig mycket av honom.
Jag var också med i panelen och fick berätta om diskussioner vi haft inom en grupp miljöpartister i Stockholm om politiken för den psykiska ohälsan. Jag berättade om mina erfarenheter som psykolog inom psykiatrin: när styrningen av vården ändras för ofta och skapar försämrad arbetsmiljö och ökad stress. Jag tog upp att trenden att prioritera utredningar idag, hur dem har trängt undan terapisamtal, även om det från början var en motiverad förändring. Jag tog också upp bristen på samtalsterapi inom primärvården på grund av ett skevt regelsystem och om mina erfarenheter av att det är långsiktigt arbete som är väsentligt, särskilt vid svårare problem. Ni kan läsa mer om mina tankar om hur vi kan utveckla vården under menyerna på bloggen.
Det kändes roligt att det fanns så mycket engagemang och idéer hos dem som kom, ser fram emot fler träffar framöver!
tredjeprincipen 