En fruktansvärd vecka

Foto: TT.
I tisdags släppte Assads flygvapen bomber laddade med nervgas över Khan Sheikhoun och dödade över 80 män, kvinnor och barn. World Health Organization beskriver attackens effekter: ”The likelihood of exposure to a chemical attack is amplified by an apparent lack of external injuries reported in cases showing a rapid onset of similar symptoms, including acute respiratory distress as the main cause of death. Some cases appear to show additional signs consistent with exposure to organophosphorus chemicals, a category of chemicals that includes nerve agents.” Den här upptrappningen kan ha utlösts av uttalanden från USA:s nya regering att man inte krävde att Assad skulle lämna sin post som president efter en eventuell fredsuppgörelse. Det är också ett direkt brott mot den överenskommelse som Syrien, USA och Ryssland gjorde 2013 efter en ännu värre attack med kemiska vapen.

Ryssland har exporterat vapen till Syrien under många år och förutom fortsatta exporter under inbördeskriget har de intervenerat militärt till stöd för Assad. Även Iran är en viktig vapenexportör till Assads regim. Qatar verkar ha stött de islamistiska grupperna medan andra rebeller fått militärt stöd med vapen och ammunition av CIA med amerikanska regeringens goda minne, Saudiarabien och Turkiet. Förutom det har smuggling från grannländerna bidragit till att elda på brasan som är Syriska inbördeskriget. FN:s sändebud uppskattar antalet dödsoffer sedan konflikten startade 2011 till 400,000. Konflikten startade som en del av den arabiska våren och ett uppror mot Assads diktatur som från början var fredligt men som blev våldsamt efter brutal repression och mord från Assads säkerhetstjänst. De islamistiska grupperna har med tiden blivit starkare och starkare medan kurdiska grupper med stöd utifrån också blivit en stark faktor i kriget.

Sammantaget har omvärlden misslyckats med att hindra kriget från att eskalera och den obehindrade vapenexporten är en del av orsaken. Att Assad har fått använda sitt flygvapen obehindrat mot både rebellstyrkor och civilbefolkning är svårförklarligt. Givetvis finns en stor rädsla med Irak i färskt minne för vad en västerländsk större intervention skulle innebära, men om man ska ta bosnienkriget som jämförelse så kanske en enad syrisk stat inte är realistisk i framtiden utan det snarare handlar om att parterna ska acceptera att de inte kan utplåna sina motståndare. Då krävs en ”no-fly-zone” i Syrien. IS ser ut att kunna besegras men mellan de andra parterna finns ingen sådan allt-eller-inget-lösning eftersom de har ett stöd i lokalbefolkning i olika delar av landet till skillnad från IS.

I fredags kapade en 39-årig man med uzbekisk bakgrund en lastbil och körde nedför Drottninggatan. Fyra personer avled och 15 skadades. Tillvägagångssättet liknade det i Nice och Berlin och både IS och Al-Qaida har uppmanat till liknande attacker. Det är troligt att mannen inspirerats av IS med tanke på att han postat deras videos på sociala medier. Uzbekistan har en tradition av islamistiska grupper och det är ingen slump att attackerna i såväl Stockholm som St Petersburg och Istanbul utförts av personer med ursprung därifrån. Sverige är skakat, samtidigt är vi samlade i att hjälpa offren och deras anhöriga och inte låta terrorismen ändra vår livsstil. När vi i Sverige diskuterar hur vi ska tänka framöver kring terrorismen så behöver vi inse att terrorismen sannolikt kommer att finnas kvar så länge det storskaliga dödandet i den muslimska världens fortgår.

Terrorismen har med andra ord till stor del sin grund i konflikter i den muslimska världen och på det sättet är de två fruktansvärda händelserna den här veckan sammankopplade. Den islamistiska terrorismen stärks av de pågående konflikterna. Bara ett av de länder där folket försökte skapa mer demokrati har lyckats förbli en demokratisk, sekulär stat: Tunisien. Libyen har förfallit till en så kallad ”failed state” och Egypten är tillbaka i samma brutala militärdiktatur som före protesterna. Kriget i Afghanistan är inne på sitt sextonde år och i Irak har våldet fortsatt mellan sunni- och shiamuslimer även efter att den öppna krigföringen upphört.

Vi svenskar har nu samma smärtsamma erfarenheter som andra drabbade västländer. I dagens värld är hela jordklotet sammankopplat och olösta krig och konflikter påverkar oss även om Sverige självt inte bär en särskild skuld till att saker förvärrats. Min förhoppning är att vi när vi diskuterar att öka vår säkerhet och skyddet mot terrorismen också lyfter blicken och reflekterar över vad vi kan göra för att bidra till ökad fred och respekt för mänskliga rättigheter.

Den uppblossande vapenexporten måste stävjas. Dels att vi måste ha hårdare regler mot vapenexport till diktaturer som föreslagits bl.a. i en motion till Miljöpartiets kongress i vår. Den ryska cynismen behöver mötas med samling. Varför ska en rysk de facto diktatur som understödjer brott mot mänskligheten få sälja olja och gas till EU om det är inkomsterna från den försäljning som är regimens bas? Dagens sanktioner påverkar inte alls den stora naturgasexporten och hindrar bara delvis oljeindustrin. De diplomatiska ansträngningarna måste bli större och vidgas så att alla utomstående parter i Syrienkriget deltar. Det är inte sannolikt att Ryssland kommer att backa från sitt stöd för Assads metoder att utplåna oppositionen utan något slags påtryckningar eller betydligt utökade sanktioner.  På det sättet är Trumpadministrationens omsvängning senaste dagarna mot att se Assad som ett centralt problem en positiv utveckling. Men framtiden får utvisa om det handlar om en början på en ny strategi eller en tillfällig eftergift från Trump. Balansen för USA är att kunna stoppa Assads överträdelser av krigets lagar utan att falla in i ”mission creep” som leder till att USA i slutändan ockuperar landet. Syrienkriget har bara en politisk lösning.

Sverige? Vi behöver använda vår röst i EU för att påverka till att använda mer ekonomiska påtryckningar som stöd för diplomatin. Trumpadministrationen med sin koppling till oljeindustrin lär knappast utöka sanktionerna men Europa står för majoriteten av Rysslands handel och har en nyckelroll. Långsiktigt ligger det också i Rysslands intresse att minska hatet mot Väst och terrorismen. Vi behöver tålamod, eftertänksamhet, beslutsamhet och vilja för att nå målet.

Skrivelse angående nedvärdande kampanj på Twitter mot tidigare språkrör

Öppen skrivelse till partisekreterare Amanda Lind,

I veckan publicerade åtta tidigare språkrör, sammankallande och partigrundare en debattartikel på DN Debatt. Lars Kriss på Liberala Nyhetsbyrån skrev en kommentar på Twitter: “Black Friday på DN-debatt: Åtta tokstollar till priset av en”. Denna nedvärderande kampanj stöddes sedan på Twitter av riksdagsledamot Anders Schröder. Detta är att förstärka kampanjen och kan dels riskera att skapa en drevliknande stämning, dels är riksdagsledamotens beteende en mycket dålig förebild inom partiet, inte minst inför yngre partimedlemmar, när man har över 1100 följare.

Vi skulle önska att du som partisekreterare talade med Anders Schröder om hur han ska ställa sig till sitt stöd till kampanjen. En ursäkt är det minsta man kan begära. Vi skulle också föreslå att partiet hade en större diskussion om hur högt uppsatta företrädare ska bete sig på sociala medier, som t.ex. skulle kunna utmynna i en handbok. Det går ju förstås inte att ha kontroll över alla medlemmars uttalanden men de högst uppsatta behöver föregå med gott exempel. Vi är oroliga för var samtalstonen och den ömsesidiga respekten i partiet är på väg och det här är tyvärr inte det första exemplet på när äldre, framträdande företrädare beskrivs på ett nedvärderande sätt. Alla i partiet måste hjälpas åt att hålla en saklig, god ton och främja respekt mellan partikamrater.

Med vänlig hälsning,

Joakim Löf, MP Stockholm
Nicklas Börjesson, MP Stockholm
Anneli Vitterskog, MP Vadstena
Mathias Zachariassen, MP Nacka
Kent Holmkvist, MP Skellefteå
Isak Betsimon, MP Stockholm
Tomas Vestin, MP Tidaholm
Julia Fedioutchek, MP Tyresö
Christina Waldenström, MP Borås
Anders Strand, MP Norrköping
Maini Sorri Hongslo, MP Uppsala

Hur stora är budgetens miljöinvesteringar?

Med buller och bång presenteras vad man kallar ”största miljö- och klimatbudgeten någonsin” av den rödgröna regeringen. Men vad betyder miljonerna och miljarderna om man sätter dem i samband med vad de ska göra? Jag utgår från regeringens siffror och offentlig statistik. Betyg 1-5, och vi börjar med det mindre bra. Observera att det här inte är något helhetsgrepp på budgeten eller en analys av vad som saknas eller fattas utan bara en analys av faktiska förslag.

Utsläppsrätterna. Sverige ska köpa och annullera utsläppsrätter inom EU Emission Trading System för 300 miljoner. Det var en del av dealen kring att sälja brunkolsgruvorna. Hur mycket är då 300 miljoner värt? Enligt EU Carbon Market Report 2015 var det totala utbudet av utsläppsrätter 5,9 miljarder ton koldioxid. Priset har senaste åren varit kring 7 euro/ton och marknaden är då värd i runda slängar 41 miljarder euro eller 390 miljarder kronor. Regeringens inköp är 0,08% av detta! Även om vi justerar för Sveriges folkmängd så är 300 miljoner bara 4% av vad Sveriges koldioxidutsläpp per år kostar. Men, som lök på laxen, så har det funnits ett stort överskott pga alltför generösa gratisutsläppsrätter, för några år sedan uppgick överskottet till 2,1 miljarder ton! Betyg: en meningslös reform och slöseri av skattepengar i ett mycket dåligt fungerande system (300 miljoner motsvarar t ex 2016 års supermiljöbilspremier). 1/5.

Supermiljöbilspremien. Här ska regeringen öka rejält med 700 miljoner redan nästa år vilket blir mer än en tredubbling från i år. Låter ju bra på papperet, men vad är det värt? 2015 var ett rekordår och det såldes 345 000 bilar, varav supermiljöbilar 2,5% (8600 st). Visserligen en uppgång men en liten del av marknaden. Det har varit svårt att hitta snittpriset på bilar men om vi tar en konservativ uppskattning, t ex en instegsmodell av VW Golf, för 200 000 kr så är nybilsmarknaden värd 69 miljarder kronor. Här krymper supermiljöbilspremien ihop till 1,5% av marknaden. Premien är idag 40 000 för en ren elbil och 20 000 kronor för en laddhybrid som max. En e-Golf? Kostar runt 375 000 kr. I realiteten borde en elbil kosta ungefär samma som en bensin- eller dieselbil för att de skulle ta över marknaden och då krävs många miljarder. Betyg: en ökad ambition men otillräckligt i det stora hela. 2/5.

Järnvägar, drift och underhåll. Här storsatsar regeringen med 2,8 miljarder 2019 och 3,1 miljarder 2020. Men vad är det värt? Totala kostnaden för drift och underhåll är enligt Trafikverket ca 9,4 miljarder per år. Förslaget innebär alltså en rejäl ökning på 30-33%. Samtidigt finns problemet med det eftersatta underhållet? Enligt Trafikverket kostar det 8,8 miljarder att åtgärda det tidigare regeringar försummat. Med den takt regeringen föreslår så bör även det kunna lösas. Betyg: det som drar ned reformen är att man skjuter fram den efter valet, annars handlar det om rätt reform och god ambition. 3/5.

Stadsmiljöavtalen. Ett miljöpartistiskt paradnummer som fördubblas till en miljard årligen från 2018. Vad räcker det till? Som jag förstår det ska det vara både kommunala och regionala gröna investeringar i bl.a. kollektivtrafik. Men en bra jämförelsesiffra kan vara SCB:s data på landstingens investeringar inom trafikområdet som 2015 var 1,4 miljarder. För kommunerna finns bidrag till statlig infrastruktur på 2,5 miljarder och då kan vi för enkelhetens skull räkna hälften av detta som miljöinvesteringar. Ökningen i stadsmiljöavtalen är alltså 19% av trafikinvesteringarna och totalt kan nu avtalen bidra med 38% av investeringarna! Det här är ungefärliga beräkningar men det säger ändå en del om vad reformen kan få för konsekvenser om våra lokalpolitiker matchar med sina 50% och använder pengarna klokt. Betyg: mycket bra, och så har man ett system som kan utökas i framtiden. 4/5.

Social skatteväxling à la Piketty

En av årets sommarläsningar har varit Thomas Pikettys ”Kan vi rädda Europa?”. Det är en snabb inblick i hans forskning som är användbar att använda för en grön omstart, en tydligare och radikalare grön politik i Sverige idag. Rätta mig gärna om jag missar nyanser och aspekter som kräver att man använder ”Kapital i det tjugoförsta århundradet”.

Piketty kartlägger inkomst- och kapitalutvecklingen de senaste århundradena och ser en övergripande trend, en ”[o]jämlikhet mellan avkastningen på kapital (r) och produktionens tillväxt (g), som kan skrivas som r > g, tillmäter automatiskt tillgångar som byggts upp i det förgångna för stor betydelse och leder til en extrem koncentration av rikedom” (s. 194f, Volante, 2015). Han uppskattar avkastningen på kapital på vanligen 4-5% per år och i de bäst förvaltade portföljerna 7-8%. Piketty är tillväxtskeptiker och räknar inte med mer än 1-2% tillväxt över tid för de mest utvecklade länderna, undantaget uppbyggnadsperioder som efter världskrigen eller kortare perioder av teknologiska genombrott (Ibid., s. 194).

Det är en vass och skrämmande analys och siffrorna är dystra: 60% av tillväxten i USA mellan 1977 och 2007 tillföll den rikaste procenten (Ibid., s. 14). Ojämlikheten mätt med Ginikoefficienten ökar världen över och Sverige är ett av de länder med snabbast ökning. Finanskriser leder till lägre tillväxt men samtidigt ökande ojämlikhet och inget tyder på att kriserna går att förebygga i nuvarande kapitalistiska system.

Piketty föreslår flera reformer: en internationell progressiv förmögenhetsskatt, euroobligationer som möjliggör en gemensam låg ränta för eurozonen samt kraftiga investeringar på utbildning och forskning. Han är även positiv till riktade skattelättnader för låginkomsttagare (i Sverige jobbskatteavdraget, ett av många internationella exempel på detta).

Jag kommer att koncentrera mig på skattesystemens progressivitet. Det enda sättet att lindra kapitalansamlingen och den dystra maktförskjutning det medför är att skifta kapital från hög- till låginkomsttagare. En del av det handlar om att växla skatt från arbete till kapital. Piketty visar hur den radikala nedskärning av kapitalbeskattning som skett sedan Thatchers och Reagans era bidragit till ojämlikheten. Samtidigt är det svårt att tänka sig att utvecklingen kan brytas helt inom ramen för systemet idag. De kraftiga minskningar som skedde i samband med världskrigen var ju till stor del följden av massiv förstörelse av egendom. En annan svaghet i resonemanget är att Piketty trots att han vill se en internationell förmögenhetsskatt ändå argumenterar för att Frankrike självt ska höja sin.

Kapitalflykt är alltjämt för lätt och därför ser jag beskattningen av land som den bästa vägen i nuläget. Brittiska ”Council Tax”, som visserligen är i behov av reformering, betalas av 97% av dem som äger fastigheter och finansierar 25% av lokala budgetarna. Det bidrar till att Storbritannien har en av de högsta skatterna på tillgångar (4,0% av BNP) medan Sverige endast har 1,1%. Markvärdeskatt är känd som en ”grön skatt” eftersom den inte beskattar byggnaderna och därför gynnar tät stadsbildning och bättre markanvändning. En gräns skulle behöva införas t ex att markvärdeskatten aldrig får överstiga en viss andel av ägarens årsinkomst. Detta för att hindra att pensionärer och andra med låga inkomster i kraftigt överhettade områden tvingas flytta. Den rätta nivån för markvärdesskatten är regional eftersom det möjliggör både omfördelning mellan rikare villakommuner till fattigare miljonprogramsförorter och samtidigt att skogslänen kan använda en del av sina naturtillgångarnas resurser. Landstingen och regionerna dignar idag under sjukvårdskostnader och investeringar i kollektivtrafik. En markvärdesskatt skulle även kunna få liknande effekter som minskad reavinstskatt, en ökad rörlighet på fastighetsmarknaden, utan den senare reformens tveksamma fördelningseffekter. 15% av landstingens utgifter (15% av 310 miljarder=46,5 miljarder) motsvarar ungefär vad fastighets- och förmögenhetsskatterna tidigare gav i intäkter (31 miljarder 2006/2007). Slutligen behöver som många lyft fram ränteavdraget trappas ut över tid för att svalna av en överhettad fastighetsmarknad.

En annan grön princip i ekonomisk politik är grundtrygghet. Jag är skeptisk till basinkomst utan arbetsvillkor eftersom risken är hög för ökad arbetslöshet och urholkad skattekraft. Grundtrygghet som täcker hålen i välfärdens nät och frigör de tusentals socialsekreterare som idag arbetar med socialbidragen (försörjningsstöd) vore en mycket gynnsam reform för minskad ojämlikhet. Även basinkomstförespråkare kunde kämpa för detta. Det viktigaste är att fortsätta det regeringen och vänsterpartiet påbörjar nämligen att utjämna så att arbetslösa, sjuka och pensionärer har samma skattelättnader som arbetande. Därefter behöver grundavdraget höjas till nivån av grundtryggheten. Med grundtrygghet menas den nivå som a-kassa och sjukpenning skulle ha oavsett hur lite man arbetat. Som exempel kan nivån i grundnivån i sjukersättningen användas: 8860 kr per månad. Målet skulle vara en höjning av grundavdraget till denna nivå: 106 800 kr per år jämfört med dagens 18900 kr per år. Faktum är att regeringen redan närmat sig detta för pensionärer där grundavdraget kan nå upp till 67000 kr per år. I gengäld måste grundavdraget trappas ned helt förslagsvis upp till nivån för statlig inkomstskatt. När grundtrygghet införs behöver studiemedeln samtidigt stärkas för att det ska vara förmånligt att studera.

Slutligen behöver kapitalbeskattningen skärpas och det handlar idag om den nästan skattefria sparformen ”investeringssparkonto”. Jag tycker det vore synd om det avskaffades helt eftersom småsparare behöver uppmuntras inte minst nu när bosparande är såpass viktigt. Sätts en gräns på hur mycket man får ha skattebefriat i sitt IS-konto på säg en årsmedellön (360 000 kr) så återgår vi till att avkastning på större mängder kapital beskattas på sina 30%. Ett minimum för att bemöta Pikettys problem. Han har rätt att en europeisk lösning krävs men i nuläget krävs reformer i vårt eget land för att börja den sociala skatteväxlingen på ett effektivt sätt.

Mina idéer för social skatteväxling à la Piketty (1-3 utgiftsposter, 4-7 intäktsposter):

1) Inför grundtrygghet i a-kassa och sjukpenning motsvarande grundnivån i sjukersättningen.
2) Avskaffa skillnaderna mellan grundavdrag och jobbskatteavdrag genom att höja till den senares nivå i ett första steg. I nästa steg höjs grundavdraget till grundtrygghetsnivå.
3) Bidragsdelen av studiemedlen ökas till 70%.
4) Trappa av grundavdraget helt upp till nivån för statlig inkomstskatt.
5) Inför ett tak i investeringssparkontot på en medelårslön (2016: 360 000 kr).
6) Inför en regional markvärdesskatt beräknat på en årlig procent av markvärdet som ska finansiera 15% av de regionala utgifter med ett tak på max 8% av bruttoinkomsten för alla med inkomster under nivån för statlig inkomstskatt. Denna ersätter dagens statliga fastighetsavgift.
7) Trappa ut ränteavdragen under en period på 10 år.

Allmännyttan som omfördelare?

Torsten Alms Gata i Aspudden, byggt av allmännyttiga Stockholmshem och Familjebostäder på 40-talet. Idag ett attraktivt område med närhet till grönområden. Jag bor i en omvandlad bostadsrättsförening men är själv inflyttad efter omvandlingen.

Bostadspolitiken är ett sorgebarn och just nu står vi inför de vanliga partipolitiska konflikterna i samtalen mellan regeringen och alliansen. Vi har en bostadsbubbla som driver ojämlikheten mer än något annat. De som äger sin bostad kan inkassera vinsterna av den trånga bostadsmarknaden och drar ifrån dem som bor i hyresrätt och de många som är ”bostadspapperslösa” och bor i gråa eller svarta andra- eller tredjehandskontrakt. Samtidigt växer insikten om att kapitalfördelningen behöver ändras om vi ska komma åt den större ojämlikheten i dagens samhälle.

I senaste numret av Arena skriver Daniel Mathisen om nya tidens radikala amerikanska nationalekonomer som i spåren av Piketty försöker titta på nytt på socialismens idé men i hybriden ”marknadssocialism”. Professor John Roemer vid Yale University föreslår att ”varje ung vuxen skulle få en andel av den nationella kapitalmarknaden”. Det skulle vara en tillgång som enbart ger avkastning, ”alla skulle kunna byta andelar, men de kan inte växlas in”. Enligt Roemers beräkningar skulle ”varje individ få[..] två tredjedelar av sin inkomst från traditionell lön, och en tredjedel från avkastning från den nationella kapitalmarknaden” (Arena nr 3/2016, s. 17). Det är spännande idéer men skulle göra aktiesparande till en obligatorisk sak och gissar jag stöta på samma informationsproblem som PPM-sparandet. Att veta var man ska investera på marknaden lär inte bli lättare i framtiden. Däremot är tanken på omfördelning av kapital mycket sympatisk och väsentlig.

Som jag ser det behöver vi ta en ny titt på allmännyttan som omfördelande kraft. Under årtionden möjliggjorde bostadsbyggandet via det offentliga att många fick chansen till ett boende av högre standard än förut, det fungerade omfördelande i levnadsstandard. Men inte vad gäller kapital. Bor du i hyresrätt hela livet så drar du en ekonomisk nitlott. Du betalar för den risk som ägaren tar med sitt kapital men får inget i gengäld för det. När jag läste boken ”The people” av Selena Todd om Labours historia slogs jag av den positiva kommentaren om att Thatchers politik att man kunde få köpa loss sina ”council homes” (brittiska allmännyttan) till rabatterat pris var populärt bland arbetarklassen (”The people: the rise and fall of the working class”, s. 319).

I Sverige har vi ju haft en liknande reform i den stora omvandlingen av hyresrätter som nu bromsats upp. Problemet här är inte omfördelningen av kapital från allmännyttan till individen utan att det sker som en slags spekulation. Genom att omvandlingen är rabatterad så blir det ekonomiska incitamentet så stark att få som kan köpa loss väljer att avstå. Samtidigt som insatsen som krävs fortfarande kan vara hög och framför allt boende i de mer välbärgade områdena gör detta. Istället för att allmännyttan används för att lyfta arbetarklassen till ekonomiskt oberoende så har omvandlingarna varit ett sätt för allmännyttans kapital att skänkas bort och mångdubblas för medelklassen. Systemet har samtidigt minskat andelen hyresrätter och hettat upp en marknad som redan varit het på grund av allmännyttans avstannade byggande.

Vad skulle hända om vi istället gav allmännyttans hyresgäster möjlighet att ta över en viss procent av sin lägenhet för varje år de bodde i sin lägenhet? Om man sköter sitt arbete och betalar sin hyra så kunde man då säg efter 10-15 års boende få bli ägare till sin lägenhet. Systemet kunde gynna samboende så att man för större lägenheter behöver vara två för att kunna ta över lägenheten. Det skulle inte vara bundet till en viss lägenhet utan överföras om man flyttar inom allmännyttan. En del av hyran skulle då vara en slags investering för dem som väljer ett omfördelande hyrköpkontrakt. Hyran skulle vara något högre än ordinarie hyreskontrakt men inte högre än att en normal låginkomsttagare kan bära den. Vid övertagandet kan lånesumman bli överkomlig genom att man redan har betalt sin insats och en del av kostnaden (säg 30-50% av fastighetsvärdet beroende på graden av subvention i systemet). Allmännyttan skulle samtidigt behöva öka sitt byggande kraftigt så att andelen hyresrätter inte med tiden faller för lågt. En viss andel måste även i framtiden vara hyresrätter för de som är nya i systemet och för de som av olika anledningar inte vill ta över sitt boende i längden t ex för att man vill vara fri att flytta med kort varsel. Kooperativa hyresvärdar kunde också ansluta sig till systemet men tyngden kommer att bäras av allmännyttan som i systemet skulle kräva offentliga kapitaltillskott löpande. Systemet skulle kunna finansieras t.ex. av en markskatt som är progressiv, där ägare av dyr mark bidrar till omfördelningen samtidigt som snedvridande effekten är mindre än klassisk fastighetsskatt.

Modellen ser jag som en mer realistisk omfördelning av kapital än att alla ska bli aktieägare, risken med fastigheter är som regel mycket lägre och kräver mindre avancerade val. Men det skulle kunna ha samma kraftigt omfördelande effekt och vända utvecklingen mot att Pikettys 1% äger alltmer av jordens rikedomar och med det får allt mer av makten. Jag ser tanken som grön eftersom den skär förbi de vanliga vänster-höger-dikotomierna och att den står för social hållbarhet över lång tid. Vill vi lämna ett samhälle till våra barn som vi tror kan hålla, behöver vi använda vår kreativitet bättre än idag.

Var går partiets gräns i sakfrågorna?

Eftersom många kan undra var man som kritiker av migrationsöverenskommelsen står idag i partiet tänkte jag dela med mig lite av det. Jag har bara varit aktiv i några år i partiet och har inte de tydliga band till olika ledande personer som kanske andra har. Inte heller tycker jag det är de senaste veckornas krishantering som är avgörande, hur illa det än kan ha sett ut. Det är sådant man lära sig av och rätta till. Jag kommer istället att skriva om sakpolitiken och de gröna principerna.

Maggie Strömbergs bok ”Vi blev som dom andra” är en bra bakgrund till det som händer nu. Hon beskriver diskussioner inom partiet om att bli regeringsdugliga och framför allt Per Gahrton och Gustav Fridolin som drivande personer i att forma en strategi i att sikta mot regeringssamverkan och att bevisa sin regeringsduglighet med kompromisser. Vid dagens presskonferens pratade Fridolin och Romson som att deras mandat hängde ihop med regeringssamverkan med socialdemokraterna. Jag tolkar det som att de inte skulle vara villiga att fortsätta som språkrör om medlemmarna krävde att vi bröt regeringssamarbetet p.g.a. att en eller flera gränser passerats i sakfrågorna. Tyvärr blandas på det sättet personfrågorna nu ihop med den djupare frågan om vart partiets gräns faktiskt går.

När vi startade en namninsamling för en medlemsomröstning om migrationsöverenskommelsen och nu senast skrev flera olika motioner om flyktingpolitiken så var det utifrån en övertygelse att där gick en gräns för vad vi som parti kan acceptera. Jag har ihop med flera medmotionärer lanserat en annan strategi att förhandla kring en annan linje i flyktingpolitiken med Vänsterpartiet och Centerpartiet.

Effekterna av den extremt restriktiva flyktingpolitiken har förvärrats i och med avtalet med Turkiet. En mycket liten del av de syriska flyktingarna har arbetstillstånd i Turkiet, och endast 10% av de idag 2,7 miljoner flyktingarna har plats i flyktingläger. Två tredjedelar av alla syriska barn saknar skolgång, ”delvis pga bristande kapacitet, delvis för att barnen sätts i arbete av sina föräldrar”. Enligt the Observer lever ”majoriteten i fattigdom i städerna och arbetar svart”. Turkiet kan inte ses som en fullvärdig mottagare av flyktingar enligt Génèvekonventionen, vilket betyder att EU bryter mot konventionen när vi avvisar eller deporterar flyktingar dit. Dessutom förekommer att flyktingar beskjuts när de försöker ta sig in i Turkiet.

Är det här över gränsen för vad partiet kan acceptera? Vi vet inte, eftersom medlemmarna inte tillfrågats. En indikation kan bli hur de kritiska motionerna tas emot av kongressen. Jag förväntar mig att språkrören, oavsett vilka det blir, lyssnar på det och sätter igång med en omförhandling. Eller om detta inte accepteras av socialdemokraterna, istället går i opposition.

Kolgruvorna i Tyskland är nästa fråga som vi gett upp fastän det var en paradfråga i valrörelsen. En längre artikel i DN om Vattenfall ger en bra bakgrund i frågan. Birgitta Forsberg menar att socialdemokraterna sedan länge bestämt sig för att en försäljning ska ske och att frågan är avgjord. Politiska kommentatorn Tomas Ramberg menar 21/4 på SR-podden ”Det politiska spelet” att det skulle gå att stoppa affären trots ägardirektiven, d.v.s. att det tvärt emot språkrören hävdat inte krävs riksdagsmajoritet för att stoppa försäljningen. Personligen anser jag att det här är Tysklands fråga i sista hand. Jag är emot de senaste årens utveckling att energimarknaden ska bli europeisk d.v.s. att länderna inte ska styra över sina egna kraftverk. T.ex. genom att Vattenfall ska agera som ett vinstdrivande företag över hela Europa. En väg skulle kunna vara att förhandla med tyska regeringen om att de tar över och genomför en nedläggning på sikt, men det kanske skulle kräva att de Gröna kommer i regeringsställning. I den här frågan förstår jag ändå att många ser att en gräns passerats med råge.

Sista frågan jag vill ta upp är kärnkraften. Egentligen borde vi ha haft den som vår paradfråga i valrörelsen snarare än kolgruvorna eftersom de rekordlåga elpriserna och de ökade säkerhetskraven efter Fukushimakatastrofen lett till att kärnkraften är på fallrepet. Enligt Birgitta Forsberg kommer socialdemokraterna i energikommissionen troligen driva igenom en sänkning eller avskaffande av effektskatten på kärnkraft p.g.a. krav från kärnkraftsindustrin. Här passeras gissar jag många miljöpartisters gräns och definitivt min. Omställningen till förnybart är i ett perfekt läge idag. Vi kan också vända kärnkraftsnedläggningarna positivt genom att styra Vattenfall så att de skolar om ingenjörer och annan personal till att arbeta med nya energikällor. Varför inte bygga vindkraftsparker i närheten av där de tidigare kärnkraftverken låg? Problemet med den här frågan är att man ju inte vet hur energikommissionen kommer att landa. Vet språkrören det, är det därför de är självsäkra? Eller kommer de att bli utmanövrerade av socialdemokraterna igen? Vi behöver prata ihop oss om sakfrågorna och var gränsen går för vad vi kan stå för som grön, ekologisk och solidarisk kraft i svensk politik.

En human flyktingpolitik

Miljöpartiets kongress har varit och de båda motionerna blev bifallna med vissa justeringar som är införda i att-satserna nedan. Nu upp till bevis var partiet gör för att ändra på politiken!

Motion om en human flyktingpolitik

Den 24/11 2015 enades Miljöpartiet och Socialdemokraterna i regeringen om en extremt restriktiv migrationspolitik. Överenskommelsen går emot Miljöpartiets principer om värnande av mänskliga rättigheter och det humanitära arbetet att hjälpa människor på flykt och skapa en globalt hållbar utveckling. Detta faktum har också våra språkrör varit öppna med. Den huvudsakliga motiveringen till beslutet har varit att vi måste ta ansvar för regeringsmakten. Men förslagens konsekvenser är allvarliga för den praktiska tillämpningen av asylrätten.

Det är inte grön politik att kräva ID-kontroller för båt-, buss- och tågtransporter som i praktiken betyder att alla som saknar pass förvägras möjlighet att söka asyl i Sverige. Det handlade 2015 om 81% av asylsökande som saknade pass (Tidningen Syre, 7/1). Lagrådets kritik har varit hård, man lyfte den extremt korta remisstiden, att hela lagförslaget tagits fram i all hast och avvisar resonemanget att det krisartade läget skulle vara tillfälligt. Trots att Lagrådet avvisat hela förslaget gick regeringen vidare med merparten av förslaget förutom planen att kunna stänga vägförbindelser. Polisen har även deklarerat att taxichaufförer kan åtalas för flyktingsmuggling om de kör flyktingar utan ID in i Sverige (TT, 7/1).

Den internationella aspekten är viktig: i och med avtalet mellan EU och Turkiet 29/11 förlitar sig vi oss nu indirekt på ett land som kritiserats för stora brister i flyktingmottagandet av Amnesty och Human Rights Watch. Forskaren i flyktingrätt Matthew Scott kritiserar förslaget om ID-kontroller som något som kan strida mot Génèvekonventionen (SR Studio Ett, 30/11). Om Sverige avvisar flyktingar utan ID-handlingar har vi skyldighet att försäkra oss om att andra länder inte inför kontroller så att de avvisas till länder där de kan drabbas av förföljelse. Tyvärr verkar just detta bli konsekvensen av avtalet med Turkiet. En kedjeeffekt inom EU är också i full gång, alla våra nordiska grannländer har nu infört ID-kontroller.

Filosofen Hannah Arendt menade att mänskliga rättigheter är som mest hotade när man är enbart människa, till exempel utan identitetshandlingar: “It seems that a man who is nothing but a man has lost the very qualities which make it possible for other people to treat him as a fellow-man.” Arendt lyfter fram hur mänskliga rättigheter blir tomma ord om de inte skyddas i praktiken av en stat. Därför är det falskt att hävda att ID-kontroller på främmande mark inte inskränker asylrätten. Grips du av turkisk polis vid Egeiska havets strand innan du kommer på en båt eller stoppas i en gränskontroll i den Europeiska Unionen har du ingen asylrätt i Sverige. Ingen politisk retorik kan ändra detta faktum.

En rad åtgärder försämrar också för barn och familjer. Tillfälliga uppehållstillstånd för barn och barnfamiljer ökar otryggheten kring framtiden, ett hinder för en framgångsrik integration. Medicinska åldersbedömningar har dömts ut som otillförlitliga av bland annat Svenska Läkaresällskapet (25/11). Inskränkt anhöriginvandring och ökade krav på försörjning skapar ökat psykiskt lidande och otrygghet. Vi är också oroade över att man här ser ut att följa en nyliberal tanke att personer som får arbete får mer rättigheter. Redan idag finns en ökande illegal handel med arbetstillstånd som Migrationsverket har svårt att kontrollera (SVT, 12/8). Utsattheten kommer att stärkas ytterligare med de nya reglerna.

Regeringens förslag har mött allvarlig kritik av Amnesty International (Aftonbladet, 2/12). De lyfter bland annat fram att tillfälliga uppehållstillstånd för barn och barnfamiljer strider mot Barnkonventionens princip att barnets bästa alltid ska beaktas, att det kommer att öka det psykiska lidandet när man separeras från familjemedlemmar och att inskränkningar i anhöriginvandringen är diskriminerande mot HBTQ-personer. Förslagen mötte också skarp kritik inom psykologkåren där över 1100 psykologer skrev under en namninsamling: “Detta är politiska beslut som kommer att öka behovet för psykiatrisk behandling och psykosocialt stöd bland asylsökande barn och ungdomar. Det kommer också att bidra till en allmän ökning av den psykiska ohälsan bland asylsökande familjer” (SvD, 27/11).

Migrationsöverenskommelsen står i konflikt med den gröna ideologin och våra principer om solidaritet med utsatta människor lokalt och globalt. Sedan partiets grundande har vi varit ett idéparti som satt agendan i bland annat miljö- och energipolitiken, i migrationspolitiken och i synen på globaliseringens baksidor. I regeringsställning krävs givetvis kompromisser. Men ett politiskt parti behöver ett förtroende och en konsekvent politik för att vara igenkännligt. Vi är oroliga att det förtroende vi vann i frågan om vapenavtalet med Saudiarabien våren 2015 har förlorats och att vi inte längre ses som ett idéparti att lita på.

Vi måste omförhandla överenskommelsen med utgångspunkt från Miljöpartiets grundvärderingar. Det är upp till Socialdemokraterna att förhålla sig till Miljöpartiets förslag i det läget. Vi ser det som partistyrelsens uppgift att se till att vi återigen står för en human migrationspolitik. Miljöpartiet bär de gröna idéerna i svensk politik och det är ett stort ansvar.

Med anledning av ovanstående föreslår vi följande:

att    partistyrelsen verkar för att identitetskontroller på båt-, tåg- och busstrafik på främmande mark inte ska förekomma,

att    partistyrelsen verkar för att ensamkommande barn och barnfamiljer ska erbjudas permanenta uppehållstillstånd,

att    partistyrelsen verkar för att regler för anhöriginvandring återställs till de regler som gällde före överenskommelsen 23/10 2015,

att    partistyrelsen verkar för att ofrivilliga medicinska åldersbedömningar inte ska förekomma,

att partistyrelsen verkar för att bevisbördan vid åldersbedömning flyttas från den asylsökande till migrationsverket, samt

att partistyrelsen verkar för att även fortsatt skall enbart frivilliga medicinska åldersbedömningar genomföras och att dessa enbart får utföras av medicinsk personal.

Joakim Löf, MP Stockholm,
Alrik Altvall, MP Nacka,
Sandra Ivanovic, MP Stockholm,
Åsa Eriksson, MP Bollnäs,
Lovisa Johansson, MP Gävle,
Maini Sorri Hongslo, MP Uppsala,
Terence Hongslo, MP Uppsala,
Ylva Linnea Wahlström, MP Stockholm,
Joann Ling, MP Söderhamn,
Jan Segerstedt, MP Orsa,
Marja Sandin-Wester, MP Stockholm,
Åsa Öckerman, MP Stockholm.

 

Motion om ett effektivare flyktingmottagande

Hand i hand med en human flyktingpolitik går en ökad kapacitet och ett effektivare flyktingmottagande. Vi delar analysen av ett antal ledande partimedlemmar att en avgörande del i att förändra migrationsöverenskommelsen är att bygga upp mottagandekapaciteten (SvD, 7/12). Läget i flyktingmottagandet är i många svenska kommuner mycket svårt, inte minst för människor på flykt. Samtidigt finns kommuner som har läget under kontroll och kan göra mer. Vi ser inte att alla förstärkningar har gjorts. Lagförslaget att sprida flyktingmottagandet jämnt mellan kommunerna har ännu inte genomförts. Vi anser att detta lagförslag (“Ett gemensamt ansvar för mottagande av nyanlända, Ds 2015:33”) behöver förstärkas med en sanktionsmöjlighet med vite mot kommuner som inte följer lagen. Ett annat effektivt sätt kunde vara att ytterligare stärka det ekonomiska stöd till ideella organisationer som regeringen initierat. Vi vet också att man arbetar på att privatpersoner ska kunna bidra mer. Vi måste tänka utanför existerande system och hitta ett flexiblare mottagande än dagens regler medger. Sverige har plats för människor som behöver en fristad och vill bosätta sig här om staten tar ett större ansvar, samtidigt som en öppen gränspolitik och asylrätten värnas.

Med anledning av ovanstående föreslår vi följande:

att    partistyrelsen verkar för att mottagandekapaciteten ska öka genom mer statligt stöd till kommunerna och förenklade regler för boenden och placeringar,

att    partistyrelsen verkar för att kommuner som vägrar ta emot flyktingar ska kunna tilldömas vite, samt

att    partistyrelsen verkar för att stödet till det civila samhället i flyktingmottagandet stärks.

Joakim Löf, MP Stockholm,
Alrik Altvall, MP Nacka,
Sandra Ivanovic, MP Stockholm,
Åsa Eriksson, MP Bollnäs,
Lovisa Johansson, MP Gävle,
Maini Sorri Hongslo, MP Uppsala,
Terence Hongslo, MP Uppsala,
Ylva Linnea Wahlström, MP Stockholm,
Joann Ling, MP Söderhamn,
Jan Segerstedt, MP Orsa,
Marja Sandin-Wester, MP Stockholm,
Åsa Öckerman, MP Stockholm.

 

Fritt fall av Joseph Stiglitz: svenska tillämpningar

Finanskrisen 2008-2009 har passerat och nu är vi i mitt i eurokrisen. Men på många sätt är den amerikanska finanskrisen mer brännande för Sverige: vi är liksom USA då mitt inne i en stark expansion av skuldsättningen och vi har en stor banksektor. Som exempel kan nämnas att Riksbanken för att rädda bankerns likviditet fick öka sin balansräkning från 200 till 700 miljarder under tre månader hösten 2008. Det är jämförbart med att amerikanska ”Federal Reserve”:s balansräkning under samma tid ökade från 900 till 2000 miljarder dollar. Samtidigt ökade USA:s statsskuld från 63% till 92% av BNP från 2007 till 2010, till största delen på grund av det enorma stödet till en vacklande bank- och finanssektor.

Nobelpristagaren Joseph Stiglitz är en känd röst i debatten och han la fram sin analys av finanskrisen i ”Fritt fall: de fria marknaderna och världsekonomins kris” (Leopard förlag, Stockholm, 2011). Han har varit chef för Världsbanken och arbetat för Clintonadministrationen, och är en av de framträdande företrädarna för den nykeynesianska skolan inom nationalekonomin. Keynes är idag mest känd för teorin om kontracyklisk finanspolitik där staten ska expandera finanserna i lågkonjunkturer och strama åt i högkonjunkturen. Men Stiglitz har byggt vidare på andra, viktiga aspekter i Keynes ekonomiska teori och framgångsrikt tillämpat dem på den moderna ekonomiska utvecklingen. Den klassiska nationalekonomin teori om rationalitet, ”homo economicus”, är ohållbar därför att asymmetrisk information i ekonomin gör det möjligt för aktörer att lämpa över externa kostnader på andra. Det mest flagranta exemplen är VD:ar och styrelsemedlemmar som plockar ut rekordvinster ur bolag som står på randen av konkurs på grund av överdrivet risktagande och sedan får räddas av skattebetalarna. En vidare konsekvens av det är att studera hur institutioner samverkar med staten och stärker sin maktposition både vad gäller lagstiftning och vad gäller att sätta agendan i debatten. Alla som studerat sociologi, statsvetenskap eller historia är givetvis välbekanta med hur maktstrukturer fungerar, men faktum är att en stor del av nationalekonomin varit blind för detta. Bankerna har till exempel i den klassiska nationalekonomin tänkts ha rollen som neutrala förmedlare av betalningsmedel.

Stiglitz lyfter fram bristerna i långivningen till bostadsköpare: bristande information om risker, incitament där låneförmedlare har provision på hur höga lån man ger ut, derivathandeln som skulle sprida riskerna men som samtidigt dolde dem för internationella köpare som inte kunde bedöma risken i den amerikanska subprimelånemarknaden. Ett specifikt amerikanskt fenomen är att man om värdet på fastigheten faller under lånet så tar banken fastigheten och säljer den på auktion. Risken att köpa för dyrt tar banken mer i USA än i t ex Sverige. Den övergripande strukturella aspekten Stiglitz lyfter fram är ”moralisk risk”, att bankerna förväntade sig att staten skulle rädda dem om de riskerade att gå omkull. Detta tillsammans med kortsiktiga vinstincitament och en osund kultur där man ibland till och med förfalskade fastighetsvärden ledde till ett extremt risktagande.

USA hade inte en lagstiftning som tillät staten att på ett enkelt sätt ta över konkurshotade banker, till skillnad från Sverige och Storbrittanien. Nordea på 90-talet och HQ Bank 2010 kunde ju svenska staten ta över och samtidigt försäkra sig om att skattebetalarna på sikt fick tillbaks större delen av pengarna. I USA stod man mellan att släppa en bank helt, som Lehman Brothers, eller gå in med närmast ovillkorligt stöd till de flesta hotade banker och finansinstitutioner. Stiglitz är liksom de flesta kritisk till hanteringen av Lehman Brothers, men ägnar mest tid åt att förklara hur det villkorslösa stödet till så många banker ökar den ”moraliska risken” inför framtiden. Strukturella faktorer han lyfter fram som bidragit till detta är den nyliberala ekonomiska teorins dominans som lett till alltför långtgående avregleringar av finanssektorn, det faktum att det ofta var gamla bankchefer som satt i delstatliga och federala ”reserve”-bankernas styrelser och som hade intresse att vara generösa gentemot f.d. kollegor. Stiglitz förespråkar att aktieägarna till konkursande banker tar förlusten och obligationsägare alternativt staten tar över banken, varefter man kan avveckla dålig verksamhet och skydda insatta medel. Han vill också se en återgång till ordningen före avskaffandet av ”Glass-Steagall Act”, en uppdelning mellan affärsbanker som ägnar sig främst åt in- och utlåning och investeringsbanker som är tillåtna att agera friare på finansmarknaden.

Vad kan vi tillämpa i Sverige? Vi har ett väletablerat system för att hantera konkursfärdiga banker och lånesektorn är mindre extremt riskutsatt än USA:s. Men en större kris orsakad av t ex en politisk kris mellan Ryssland eller Baltikum eller finanskris i en större världsekonomi skulle kunna drabba svenska banksektorn mycket hårt och risken är att skattebetalarna får ta smällen. Vinsterna i banksektorn idag är förstärka av den extrema lågräntepolitiken och det är som Stiglitz lyfter fram tveksamt om så stora vinster i en smal sektor är bra för ekonomin som helhet. USA och Sverige liknar varandra på så sätt att finanssektorns vinster ökat men BNP per capita långa perioder stått still; indikationer på ekonomisk ojämlikhet. Miljöpartiets partiprogram innehåller ett stöd för tanken på att dela upp bankerna i låg- och högriskverksamhet, ett välbeprövat system som fungerat väl historiskt och kan tillämpas relativt enkelt. Kjell-Olof Feldts avreglering av banksektorn motsvarar avskaffandet av ”Glass-Steagal Act” och hade destruktiva konsekvenser på 90-talet som fortfarande inte är åtgärdade. Andreas Cervenka är en av de svenska debattörer som lyft fram detta problem. Justeringar i amorteringskrav och ränteavdrag för att bromsa överdriven skuldsättning är likaså förslag som varit uppe i debatten och motståndet börjar minska även på den borgerliga sidan.

Mer djupgående är att komma åt dels den moraliska risken i finansiella systemet, dels att hitta en stabiliseringspolitik som inte är så extremt gynnsam för finansmarknadens vinster. Frågan om moralisk risk kan delvis bemötas genom en s.k. bankskatt som är en kostnad för externa risken finansmarknaden genererar. Ungefär som tobaksskatten har en relation till sjukvårdskostnaderna för tobakens skadeverkningar. Stabilitetsfonden som är tänkt ska uppgå till 2,5% av BNP har tänkt ha detta syfte, men Riksrevisionen riktade skarp kritik mot dåvarande borgerliga regeringen 2011 mot att skattebetalarna fortfarande riskera lejonparten av pengarna. Överenskommelsen om en bankskatt på 4 miljarder per år från nästa är en logisk konsekvens av detta men är dels otillräckligt i storlek, dels krävs andra reformer som förändrar incitamenten och risktagande inom sektorn. Det är också lite oroväckande att finansminister säger att pengarna ska gå till satsningar på barn. Även om vi förstås ska satsa på barnomsorgen, vad hände med att bankerna ska finansiera stabilitetsfonden? Miljöpartiet kan spela en konstruktiv roll under mandatperioden och här är Stiglitz analyser väldigt användbara.

Riksbankens extrema lågräntepolitik följer ett internationellt mönster men är inte särskilt effektiv för tillväxten och har baksidan att den spär på skuldtillväxten i privata sektorn och framför allt den heta bostadsmarknaden. Det är därför glädjande att en diskussion påbörjats om att införa ett balansmål istället för ett överskottsmål i statsfinanserna. Konjunkturinstitutet har konstaterat att detta inte är en risk för svenska ekonomin som med en statsskuld på endast 41% av BNP ligger långt under OECD-snittet 111%. Konjunkturinstitutet lyfter behovet av ökade skatteintäkter oavsett vilket mål man har vilket är logiskt med de stora skattesänkningarna senaste mandatperioderna. Den nykeynesianska modellen är framför allt kontracyklisk och balansmålet bör därför sättas över en konjunkturcykel. Ett annat lovande initiativ av regeringen är tanken på ett statligt mål för ökande av investeringarnas andel av BNP. En mer proaktiv finanspolitik kan minska behovet av extrema lågräntor och tillföra en mer balans var i ekonomin pengarna hamnar. Staten kan då identifiera långsiktiga investeringsbehov inom det offentliga som har blivit eftersatta när en större andel av ekonomin har styrts av finansmarknadens kortsiktiga vinster.

Återstår att se om svenska politiker uppvisar samma problemmedvetenhet som amerikanska demokratiska partiet som mot hårt motstånd fått igenom stora delar av ”the Dodd-Frank Wall Street Reform Act and Consumer Protection Act” och nu reglerar finanssektorn på ett bättre sätt. Vi behöver vakna upp ur vår bubbla.

Egenterapi, psykodynamisk terapi och evidens

(Som gäster på min blogg är nu två psykolog- och psykoterapeutkollegor och vi skriver en replik på den här artikeln.)

 

Egenterapi, psykodynamisk terapi och evidens

Joakim Löf, Ulla Risling, Mats Pihlgren
 
Med anledning av en kritisk artikel om egenterapi av Mattias Lundberg och Johan Waara ville vi, kliniskt verksamma psykologer och psykoterapeuter med psykodynamisk inriktning, bemöta missuppfattningar om egenterapin. Vi välkomnar en debatt kring egenterapin men vill att den ska baseras på kunskap, inte nidbilder.
 
Egenterapin i psykodynamisk terapi
Psykoterapiutbildningen för psykodynamiker har internationellt sett bestått av fyra delar: teoretiska seminarier, klientarbete, handledning och egenterapi/utbildningsterapi. Inom de teoretiska seminarierna påbörjar man tillägnandet av de psykodynamiska begreppen och det analytiska förhållningssättet, som sedan genomsyrar de andra delarna. Klientarbetet handlar till en stor del om att använda sig av sina egna känslomässiga reaktioner i terapiarbetet tillsammans med klienten (motöverföring). I handledningen tillämpas det teoretiska perspektivet på terapifallet med särskilt fokus på att medvetandegöra motöverföringen. Egenterapin syftar inte till symptomlindring, om det inte tillfälligtvis är nödvändigt, utan till ökad insikt om det egna sättet att fungera. Tidigare har man betonat insikt eller självobservation, idag används ofta de näraliggande begreppen reflektionsförmåga eller mentalisering.
 
De här delarna är som en cirkel och förstärker varandra. För att handledningen ska kunna hjälpa terapeuten att uppmärksamma omedvetna känslor krävs en förmåga till självreflektion som man tillgodogör sig i egenterapin. Vanliga svårigheter med motöverföringen kan vara att ha svårt att känna medkänsla med patienten eller tvärtom att bli så engagerad att en blir mindre uppmärksam på den terapeutiska tekniken.
 
Det är med tanke på hur väsentlig egenterapin är som vi med oro ser på viljan att avskaffa egenterapin inom psykolog- och psykoterapeututbildningarna. Först kan vi säga något om det ekonomiska som Lundberg och Waara lägger stor vikt vid. Internationellt har psykodynamiska terapiutbildningar varit privata och självfinansierade. I Tyskland och Storbritannien till exempel, länder med starka psykodynamiska traditioner, har det vanliga varit att man gått en akademisk läkar- eller psykologutbildning och sedan en psykodynamisk vidareutbildning vid ett privat terapiinstitut.
 
I Sverige har sedan sent 70-tal egenterapin ingått i psykolog- och psykoterapeutbildningen och delvis varit offentligt subventionerat. Artikelförfattarna tar upp samhällsekonomiska aspekter, men här bygger de på sitt påstående att egenterapi är verkningslös. Om egenterapi förbättrar en psykolog eller psykoterapeuts resultat i genomförda psykoterapier så blir det lönsamt med tanke på de hundratals patienter en behandlar under ett yrkesliv.
 
Däremot har Lundberg och Waara en poäng i att regleringen av egenterapin har varit för konservativ och tvingande. Kritiken mot egenterapin kommer vanligtvis från psykologer skolade inom kognitiv beteendeterapi och det är där man ofta känt att modellen inte passat vare sig teoretiskt eller praktiskt. Vi ser det som givet att KBT-inriktningen ska få utveckla sin egen kliniska utbildning och föreslår att egenterapikursen förs samman med kursen i psykologisk behandling (tidigare ”steg I”) så att varje inriktning får utveckla sina olika moment självständigt. Om det visar sig att några universitet väljer att ha kvar egenterapin även inom KBT-inriktningen så skulle det ge studenterna en större valfrihet.
 
Forskning om självreflektion och egenterapi
Vi vill lyfta fram den forskning som på senare år bekräftat den psykodynamiska terapimodellens fokus på självreflektion. Särskilt med tanke på att artikelförfattarnas hävdar att egenterapin saknar empirisk grund i forskningen.
 
En pionjär inom området är Mary Dozier som i en serie studier på 90-talet visade hur terapeutens anknytningsmönster interagerade med patientens. Hon såg att terapeuter med ett mer otryggt anknytningsmönster hade en blind fläck och till exempel kunde gå in och uppmuntra beroende för att terapeuten själv hade bristande insikt om sin strävan efter närhet. Mer flexibla terapeuter med trygga anknytningsmönster kunde anpassa sitt bemötande utefter vad den kliniska situationen krävde (1). En tysk studie ledd av Henning Schauenburg från 2010 visade att terapeuter med tryggt anknytningsmönster mätt på AAI fick bättre resultat vad gäller minskade symptom med en svår patientgrupp än dem med otryggt anknytningsmönster (2). Resultatet är intressant i och med att svårare patienter kan förväntas aktivera starkare motöverföringsreaktioner. Det stämmer väl med en norsk studie av psykodynamisk terapi ledd av Per Høglend från 2011 där svårare patienter hade särskild nytta av arbete med överföringsreaktioner (3).
 
Vid Tavistock gjordes 2008 en studie av egenterapins del i terapiutbildningen (4). I Storbritannien är egenterapi något man finansierar själv men som en majoritet av studenterna går. Man fann att de som gått eller gick i egenterapi hade högre mentaliseringsförmåga (mätt med RF-skalan utifrån AAI) vid utbildningens start än de som inte tränat sin reflektionsförmåga i terapirummet. Under utbildningen ökade alla studenternas mentaliseringsförmåga men mot slutet befann sig fortfarande dem som inte gått egenterapi på en lägre nivå. En annan studie av egenterapin av Stephanie Gold och Mark Hilsenroth visade att psykologstudenter på avancerad nivå fick bättre terapiskattad allians med sina patienter på två olika alliansskalor (WAI och CALPAS) och höll patienterna längre kvar i terapierna om de hade gått i egenterapi (5). I en senare studie undersökte man även utfall och fann att det inte var längden på egenterapin utan kvaliteten på alliansen till terapeuten som sedan i sin tur gav ett bättre utfall i de terapier man gav (6). Här man måste man ta i beaktande att det var långa egenterapier på 2,5 år i snitt. I en sammanfattning av forskningen kring egenterapi av John Norcross från 2005 var slutsatsen: ”the experience of personal therapy has been positively associated with the clinician’s self-reported and rater-observed warmth, empathy, genuineness, awareness of countertransference, and increased emphasis on the therapeutic relationship” (7). Det handlar då bland annat om oberoende observationer i terapirummet.
 
Rena effektstudier låter sig inte göras vad gäller egenterapi på grund av omöjligheten att randomisera. Undersöker man antalet timmar egenterapi sker lätt en sammanblandning på grund av att personer som går långa terapier i vissa fall kan ha större egna svårigheter. Norcross vill se fler och bättre studier, men menar att den forskning som finns starkt talar för egenterapins positiva betydelse: ”Across many studies conducted by different investigators, the great majority of psychotherapists—90% or more—were satisfied with their personal therapy. It seems virtually impossible to have undergone personal therapy without emerging with heightened appreciation of the interpersonal relationship between patient and therapist and the vulnerability of a patient” (7). Han menar att effekten är mer global än specifika terapeutiska tekniker, och Gold och Hilsenroths studier kan ses som steg framåt genom fokuset på en relationell, global faktor, den terapeutiska alliansen.
 
De studier på egenterapi som finns ger, tillsammans med vad vi vet om sambandet mellan mentalisering, mental hälsa och förmågan att fungera i relation till andra, ett stöd för egenterapins betydelse, åtminstone för psykodynamisk terapi. Vi påstår inte att egenterapi är det enda sättet mentalisering kring våra klienter kan förbättras och ser med intresse på utvecklingen av nya pedagogiska metoder inom fältet.
 
Svenska psykologstudenter upplever egenterapin genomgående som positiv. Det finns en skillnad mellan inriktningarna: fler som väljer KBT vill se momentet som frivilligt snarare än obligatoriskt. Missnöjet finns även kring kostnaden, att man ibland inte kan välja den terapi man helst önskar (8).
 
Framtiden för egenterapin
Om varje inriktning ges självständighet att utveckla sin utbildning i psykologisk behandling gissar vi att kontroverserna kring egenterapin kommer att försvinna. Det juridiska som Lundberg och Waara tar upp kan man lösa dels genom att lägga till en examinationsform såsom exempelvis en skriftlig uppgift där man reflekterar över hur egenterapin påverkat klientarbetet. Dels bör inte egenterapi betraktas som sjukvård och att hitta en annan skattemässigt gynnsam modell vore bra. Olika institutioner har erbjudit kostnadsfri gruppterapi men vi ser det som viktigt att individualterapi kan erbjudas. Ett sätt att nå det kunde vara att teckna kontrakt med terapeuter som ger egenterapi till en lägre kostnad, vilket kunde vara möjligt om man hade mer förutsägbarhet med klienttillströmning. Samtidigt som en stor valfrihet för studenten är väsentligt, när matchningen med rätt terapeut i forskningen visat sig vara avgörande.
 
En större fråga är om psykologutbildningen kunde gynnas av differentiering. Om de kliniska inriktningarna kunde få mer utbildningstid kunde kvaliteten höjas ytterligare. Dagens terapiutbildningar präglas av snabb metodutveckling och en ökad användning av videobaserad handledning och internationella föreläsare och handledare, vilket kräver mer resurser. Samtidigt kunde andra inriktningar som arbets- och organisationspsykologi, neuropsykologi och pedagogisk psykologi bli mer utvecklade än idag. Det skulle då bli ett modulärt psykologprogram där man kan läsa in en inriktning i efterhand. Vi ser med stor tillförsikt fram emot den spännande utvecklingen inom det psykodynamiska terapifältet. Från vår sida vore det väldigt ironiskt om man när forskningen om självreflektionens betydelse i psykodynamisk terapi tagit fart skulle avskaffa en central beståndsdel i utbildningen som gynnar utvecklingen av denna förmåga.
 
Joakim Löf, leg. psykolog, leg. psykoterapeut, MBT-teamet Huddinge
 
Ulla Risling, leg.psykolog, specialist klinisk psykologi, leg.psykoterapeut, Risling Partners AB
 
Mats Pihlgren, leg. psykolog, leg. psykoterapeut, handledare, Humlan, Gymnasieskolans Psykoterapimottagning, Lagerhuset Psykoterapimottagning i Göteborg

 

Referenser:
1. Doziers forskning sammanfattas, liksom annan forskning inom området, i Slade, A. (2008). The implications of attachment theory and research for adult psychotherapy. Cassidy J & Shaver PR eds. Handbook of attachment: theory, research and clinical applications. 2nd ed. The Guilford Press: New York and London.
2. Schauenburg, H., Buchheim, A. Beck, K., Nolte, T., Brenk-Franze, K., Leichsenring, F.,Strack, M. & Dinger, U. (2010). The influence of psychodynamically oriented therapists’ attachment representations on outcome and alliance in inpatient psychotherapy. Psychotherapy Research, 20 (2): 193-202.
3. Høglend, P., Hersoug, A.G., Bøgwald, K.-P., Amlo, S., Marble, A., Sørbye, Ø., Røssberg, J.-I., Ulberg, R., Gabbard, G.O. & Crits-Christoph, P. (2011). Effects of Transference Work in the Context of Therapeutic Alliance and Quality of Object Relations. Journal of Consulting and Clinical Psychology, 79 (5): 697–706.
4. Trowell, J., Davids, Z., Miles, G., Shmueli, A. & Paton, P. (2008). Developing healthy mental health professionals: what can we learn from trainees? Infant Observation: International Journal of Infant Observation and Its Applications, 11 (3): 333-343.
5. Gold, S.H. & Hilsenroth, M.J. (2009). Effects of Graduate Clinicians’ Personal Therapy on Therapeutic Alliance. Clinical Psychology and Psychotherapy, 16(3): 159-71.
6. Gold, S.H., Hilsenroth M.J., Kuutmann, K., & Owen S.J. (2014). Therapeutic Alliance in the Personal Therapy of Graduate Clinicians: Relationship to the Alliance and Outcomes of Their Patients. Clinical Psychology and Psychotherapy,  Feb 18, doi: 10.1002/cpp.1888.
7. Norcross, J.C. (2005). The psychotherapist’s own psychotherapy: Educating and developing psychologists. American Psychologist, 60, 840–850.
8. “Psykologstuderande är positiva till egenterapin”, Psykologtidningen 7/09.

Krisen blottar svagheter i Sveriges författning

Efter en intensiv vecka med upphettade känslor är det dags att börja titta på vad vi just har bevittnat. Konsekvenserna är stora, större än vad man först kan tro. Man kan konstatera att båda blocken försökt tvinga varandra att bryta upp sina block, Löfvens regering genom att föreslå att folkpartiet och centern ska agera utanför alliansen och nu senast alliansledare som föreslagit att socialdemokraterna ska överge sin regering med miljöpartiet. Den enkla slutsatsen är att man måste lägga ner det här och förbereda sig för sexpartiöverenskommelser om valresultatet i nyvalet liknar septembervalets.

Man krisen blottar också konsekvenser för vår författning, för hela det svenska politiska systemet. Man har föreslagit en ändring av riksdagsordningen så att man nu ska rösta bara i en budgetomgång men precis som Åsa Romson i en intervju mycket riktigt påpekade kan Sverigedemokraterna då helt enkelt välja en av blockens budgetförslag redan i första omgången. Miljöpartiets språkrör lyfter istället att man måste få till en öppenhet för att ta ansvar för landet över blockgränserna, vilket Stefan Löfven också framhävt många gånger senast i en artikel efter utlysningen av nyval.

Parlamentarism med ett vågmästarparti som inte går att samarbeta med kräver breda lösningar. Italien hamnade våren 2013 i en liknande situation när Beppe Grillos ”Femstjärnerörelse” fick en stor andel av rösterna. Jag får tillägga att Grillos parti inte är lika extremt eller främlingsfientligt som SD utan likheten gäller den parlamentariska situationen. Italien är till skillnad från Sverige en republik och har ett presidentämbete som har en stark oberoende roll. Situationen löstes genom att presidenten hotade att avgå om man inte tog ansvar och det ledde till att man bildade en majoritetsregering med många nya politiker i ledande roller. Det blev vändpunkten på Italiens politiska och ekonomiska kräftgång. Senare i och med att Berlusconis parti klövs i en högerdel och en nytt mittenparti har man återgått till ett mer normalt läge med olika regeringsalternativ men här behövdes alltså en kreativ lösning.

Mötet på kvällen innan budgetomröstningen kunde ha hållits av en oberoende president. I Sverige blir det svårt eftersom talmännen har så tydliga partikopplingar. En oberoende person kunde ha påpekat för allianspartierna att de ju skulle ha fällts i en förtroendeomröstning efter att de skulle tagit makten med sin budget eftersom SD förr eller senare skulle göra verklighet av sitt hot att rösta bort alla som inte går i deras riktning med invandringspolitiken. Deras lösning var helt enkelt inte hållbar. Det är fullt möjligt att man till slut även med en oberoende person som ledde mötet skulle hamnat i ett nyvalsläge. Men i mars kan vi vara tillbaks i samma läge igen.

Kan man tänka sig att vi gör talmännen mer oberoende och de väljs antingen av en kvalificerad majoritet i riksdagen eller direkt av folket? Då skulle man kunna välja till exempel en grupp statsvetare eller politiker som lämnat partipolitiken för ett bra tag sen. Riksbankens oberoende är ett exempel på en sådan institution men här skulle krävas en mer direkt demokratisk koppling. Alternativet är förstås att införa republik… Men monarkivurmen visar inga tecken på att avta så kanske kan vi behöva en hybrid.

Under tiden förbereder vi oss gröna på extravalet ihop med våra socialdemokratiska regeringsvänner. Det säkraste sättet att få en stabil regering är att stödja regeringen med en majoritet och sen utvärdera politiken i valet 2018. Med de besked alliansledarna gett nu skulle de ta regeringsmakten även beroende av SD och risken är då överhängande att de för att få igenom sin budget kommer att bli tvungna att skärpa flyktingpolitiken och börja stänga gränserna för dem som flyr krig och förföljelse i Syrien och Irak bland annat. Det vore att skapa en permanent krissituation i svensk politik.