En av årets sommarläsningar har varit Thomas Pikettys ”Kan vi rädda Europa?”. Det är en snabb inblick i hans forskning som är användbar att använda för en grön omstart, en tydligare och radikalare grön politik i Sverige idag. Rätta mig gärna om jag missar nyanser och aspekter som kräver att man använder ”Kapital i det tjugoförsta århundradet”.
Piketty kartlägger inkomst- och kapitalutvecklingen de senaste århundradena och ser en övergripande trend, en ”[o]jämlikhet mellan avkastningen på kapital (r) och produktionens tillväxt (g), som kan skrivas som r > g, tillmäter automatiskt tillgångar som byggts upp i det förgångna för stor betydelse och leder til en extrem koncentration av rikedom” (s. 194f, Volante, 2015). Han uppskattar avkastningen på kapital på vanligen 4-5% per år och i de bäst förvaltade portföljerna 7-8%. Piketty är tillväxtskeptiker och räknar inte med mer än 1-2% tillväxt över tid för de mest utvecklade länderna, undantaget uppbyggnadsperioder som efter världskrigen eller kortare perioder av teknologiska genombrott (Ibid., s. 194).
Det är en vass och skrämmande analys och siffrorna är dystra: 60% av tillväxten i USA mellan 1977 och 2007 tillföll den rikaste procenten (Ibid., s. 14). Ojämlikheten mätt med Ginikoefficienten ökar världen över och Sverige är ett av de länder med snabbast ökning. Finanskriser leder till lägre tillväxt men samtidigt ökande ojämlikhet och inget tyder på att kriserna går att förebygga i nuvarande kapitalistiska system.
Piketty föreslår flera reformer: en internationell progressiv förmögenhetsskatt, euroobligationer som möjliggör en gemensam låg ränta för eurozonen samt kraftiga investeringar på utbildning och forskning. Han är även positiv till riktade skattelättnader för låginkomsttagare (i Sverige jobbskatteavdraget, ett av många internationella exempel på detta).
Jag kommer att koncentrera mig på skattesystemens progressivitet. Det enda sättet att lindra kapitalansamlingen och den dystra maktförskjutning det medför är att skifta kapital från hög- till låginkomsttagare. En del av det handlar om att växla skatt från arbete till kapital. Piketty visar hur den radikala nedskärning av kapitalbeskattning som skett sedan Thatchers och Reagans era bidragit till ojämlikheten. Samtidigt är det svårt att tänka sig att utvecklingen kan brytas helt inom ramen för systemet idag. De kraftiga minskningar som skedde i samband med världskrigen var ju till stor del följden av massiv förstörelse av egendom. En annan svaghet i resonemanget är att Piketty trots att han vill se en internationell förmögenhetsskatt ändå argumenterar för att Frankrike självt ska höja sin.
Kapitalflykt är alltjämt för lätt och därför ser jag beskattningen av land som den bästa vägen i nuläget. Brittiska ”Council Tax”, som visserligen är i behov av reformering, betalas av 97% av dem som äger fastigheter och finansierar 25% av lokala budgetarna. Det bidrar till att Storbritannien har en av de högsta skatterna på tillgångar (4,0% av BNP) medan Sverige endast har 1,1%. Markvärdeskatt är känd som en ”grön skatt” eftersom den inte beskattar byggnaderna och därför gynnar tät stadsbildning och bättre markanvändning. En gräns skulle behöva införas t ex att markvärdeskatten aldrig får överstiga en viss andel av ägarens årsinkomst. Detta för att hindra att pensionärer och andra med låga inkomster i kraftigt överhettade områden tvingas flytta. Den rätta nivån för markvärdesskatten är regional eftersom det möjliggör både omfördelning mellan rikare villakommuner till fattigare miljonprogramsförorter och samtidigt att skogslänen kan använda en del av sina naturtillgångarnas resurser. Landstingen och regionerna dignar idag under sjukvårdskostnader och investeringar i kollektivtrafik. En markvärdesskatt skulle även kunna få liknande effekter som minskad reavinstskatt, en ökad rörlighet på fastighetsmarknaden, utan den senare reformens tveksamma fördelningseffekter. 15% av landstingens utgifter (15% av 310 miljarder=46,5 miljarder) motsvarar ungefär vad fastighets- och förmögenhetsskatterna tidigare gav i intäkter (31 miljarder 2006/2007). Slutligen behöver som många lyft fram ränteavdraget trappas ut över tid för att svalna av en överhettad fastighetsmarknad.
En annan grön princip i ekonomisk politik är grundtrygghet. Jag är skeptisk till basinkomst utan arbetsvillkor eftersom risken är hög för ökad arbetslöshet och urholkad skattekraft. Grundtrygghet som täcker hålen i välfärdens nät och frigör de tusentals socialsekreterare som idag arbetar med socialbidragen (försörjningsstöd) vore en mycket gynnsam reform för minskad ojämlikhet. Även basinkomstförespråkare kunde kämpa för detta. Det viktigaste är att fortsätta det regeringen och vänsterpartiet påbörjar nämligen att utjämna så att arbetslösa, sjuka och pensionärer har samma skattelättnader som arbetande. Därefter behöver grundavdraget höjas till nivån av grundtryggheten. Med grundtrygghet menas den nivå som a-kassa och sjukpenning skulle ha oavsett hur lite man arbetat. Som exempel kan nivån i grundnivån i sjukersättningen användas: 8860 kr per månad. Målet skulle vara en höjning av grundavdraget till denna nivå: 106 800 kr per år jämfört med dagens 18900 kr per år. Faktum är att regeringen redan närmat sig detta för pensionärer där grundavdraget kan nå upp till 67000 kr per år. I gengäld måste grundavdraget trappas ned helt förslagsvis upp till nivån för statlig inkomstskatt. När grundtrygghet införs behöver studiemedeln samtidigt stärkas för att det ska vara förmånligt att studera.
Slutligen behöver kapitalbeskattningen skärpas och det handlar idag om den nästan skattefria sparformen ”investeringssparkonto”. Jag tycker det vore synd om det avskaffades helt eftersom småsparare behöver uppmuntras inte minst nu när bosparande är såpass viktigt. Sätts en gräns på hur mycket man får ha skattebefriat i sitt IS-konto på säg en årsmedellön (360 000 kr) så återgår vi till att avkastning på större mängder kapital beskattas på sina 30%. Ett minimum för att bemöta Pikettys problem. Han har rätt att en europeisk lösning krävs men i nuläget krävs reformer i vårt eget land för att börja den sociala skatteväxlingen på ett effektivt sätt.
Mina idéer för social skatteväxling à la Piketty (1-3 utgiftsposter, 4-7 intäktsposter):
1) Inför grundtrygghet i a-kassa och sjukpenning motsvarande grundnivån i sjukersättningen.
2) Avskaffa skillnaderna mellan grundavdrag och jobbskatteavdrag genom att höja till den senares nivå i ett första steg. I nästa steg höjs grundavdraget till grundtrygghetsnivå.
3) Bidragsdelen av studiemedlen ökas till 70%.
4) Trappa av grundavdraget helt upp till nivån för statlig inkomstskatt.
5) Inför ett tak i investeringssparkontot på en medelårslön (2016: 360 000 kr).
6) Inför en regional markvärdesskatt beräknat på en årlig procent av markvärdet som ska finansiera 15% av de regionala utgifter med ett tak på max 8% av bruttoinkomsten för alla med inkomster under nivån för statlig inkomstskatt. Denna ersätter dagens statliga fastighetsavgift.
7) Trappa ut ränteavdragen under en period på 10 år.
tredjeprincipen 