Allmännyttan som omfördelare?

Torsten Alms Gata i Aspudden, byggt av allmännyttiga Stockholmshem och Familjebostäder på 40-talet. Idag ett attraktivt område med närhet till grönområden. Jag bor i en omvandlad bostadsrättsförening men är själv inflyttad efter omvandlingen.

Bostadspolitiken är ett sorgebarn och just nu står vi inför de vanliga partipolitiska konflikterna i samtalen mellan regeringen och alliansen. Vi har en bostadsbubbla som driver ojämlikheten mer än något annat. De som äger sin bostad kan inkassera vinsterna av den trånga bostadsmarknaden och drar ifrån dem som bor i hyresrätt och de många som är ”bostadspapperslösa” och bor i gråa eller svarta andra- eller tredjehandskontrakt. Samtidigt växer insikten om att kapitalfördelningen behöver ändras om vi ska komma åt den större ojämlikheten i dagens samhälle.

I senaste numret av Arena skriver Daniel Mathisen om nya tidens radikala amerikanska nationalekonomer som i spåren av Piketty försöker titta på nytt på socialismens idé men i hybriden ”marknadssocialism”. Professor John Roemer vid Yale University föreslår att ”varje ung vuxen skulle få en andel av den nationella kapitalmarknaden”. Det skulle vara en tillgång som enbart ger avkastning, ”alla skulle kunna byta andelar, men de kan inte växlas in”. Enligt Roemers beräkningar skulle ”varje individ få[..] två tredjedelar av sin inkomst från traditionell lön, och en tredjedel från avkastning från den nationella kapitalmarknaden” (Arena nr 3/2016, s. 17). Det är spännande idéer men skulle göra aktiesparande till en obligatorisk sak och gissar jag stöta på samma informationsproblem som PPM-sparandet. Att veta var man ska investera på marknaden lär inte bli lättare i framtiden. Däremot är tanken på omfördelning av kapital mycket sympatisk och väsentlig.

Som jag ser det behöver vi ta en ny titt på allmännyttan som omfördelande kraft. Under årtionden möjliggjorde bostadsbyggandet via det offentliga att många fick chansen till ett boende av högre standard än förut, det fungerade omfördelande i levnadsstandard. Men inte vad gäller kapital. Bor du i hyresrätt hela livet så drar du en ekonomisk nitlott. Du betalar för den risk som ägaren tar med sitt kapital men får inget i gengäld för det. När jag läste boken ”The people” av Selena Todd om Labours historia slogs jag av den positiva kommentaren om att Thatchers politik att man kunde få köpa loss sina ”council homes” (brittiska allmännyttan) till rabatterat pris var populärt bland arbetarklassen (”The people: the rise and fall of the working class”, s. 319).

I Sverige har vi ju haft en liknande reform i den stora omvandlingen av hyresrätter som nu bromsats upp. Problemet här är inte omfördelningen av kapital från allmännyttan till individen utan att det sker som en slags spekulation. Genom att omvandlingen är rabatterad så blir det ekonomiska incitamentet så stark att få som kan köpa loss väljer att avstå. Samtidigt som insatsen som krävs fortfarande kan vara hög och framför allt boende i de mer välbärgade områdena gör detta. Istället för att allmännyttan används för att lyfta arbetarklassen till ekonomiskt oberoende så har omvandlingarna varit ett sätt för allmännyttans kapital att skänkas bort och mångdubblas för medelklassen. Systemet har samtidigt minskat andelen hyresrätter och hettat upp en marknad som redan varit het på grund av allmännyttans avstannade byggande.

Vad skulle hända om vi istället gav allmännyttans hyresgäster möjlighet att ta över en viss procent av sin lägenhet för varje år de bodde i sin lägenhet? Om man sköter sitt arbete och betalar sin hyra så kunde man då säg efter 10-15 års boende få bli ägare till sin lägenhet. Systemet kunde gynna samboende så att man för större lägenheter behöver vara två för att kunna ta över lägenheten. Det skulle inte vara bundet till en viss lägenhet utan överföras om man flyttar inom allmännyttan. En del av hyran skulle då vara en slags investering för dem som väljer ett omfördelande hyrköpkontrakt. Hyran skulle vara något högre än ordinarie hyreskontrakt men inte högre än att en normal låginkomsttagare kan bära den. Vid övertagandet kan lånesumman bli överkomlig genom att man redan har betalt sin insats och en del av kostnaden (säg 30-50% av fastighetsvärdet beroende på graden av subvention i systemet). Allmännyttan skulle samtidigt behöva öka sitt byggande kraftigt så att andelen hyresrätter inte med tiden faller för lågt. En viss andel måste även i framtiden vara hyresrätter för de som är nya i systemet och för de som av olika anledningar inte vill ta över sitt boende i längden t ex för att man vill vara fri att flytta med kort varsel. Kooperativa hyresvärdar kunde också ansluta sig till systemet men tyngden kommer att bäras av allmännyttan som i systemet skulle kräva offentliga kapitaltillskott löpande. Systemet skulle kunna finansieras t.ex. av en markskatt som är progressiv, där ägare av dyr mark bidrar till omfördelningen samtidigt som snedvridande effekten är mindre än klassisk fastighetsskatt.

Modellen ser jag som en mer realistisk omfördelning av kapital än att alla ska bli aktieägare, risken med fastigheter är som regel mycket lägre och kräver mindre avancerade val. Men det skulle kunna ha samma kraftigt omfördelande effekt och vända utvecklingen mot att Pikettys 1% äger alltmer av jordens rikedomar och med det får allt mer av makten. Jag ser tanken som grön eftersom den skär förbi de vanliga vänster-höger-dikotomierna och att den står för social hållbarhet över lång tid. Vill vi lämna ett samhälle till våra barn som vi tror kan hålla, behöver vi använda vår kreativitet bättre än idag.