Eftersom många kan undra var man som kritiker av migrationsöverenskommelsen står idag i partiet tänkte jag dela med mig lite av det. Jag har bara varit aktiv i några år i partiet och har inte de tydliga band till olika ledande personer som kanske andra har. Inte heller tycker jag det är de senaste veckornas krishantering som är avgörande, hur illa det än kan ha sett ut. Det är sådant man lära sig av och rätta till. Jag kommer istället att skriva om sakpolitiken och de gröna principerna.
Maggie Strömbergs bok ”Vi blev som dom andra” är en bra bakgrund till det som händer nu. Hon beskriver diskussioner inom partiet om att bli regeringsdugliga och framför allt Per Gahrton och Gustav Fridolin som drivande personer i att forma en strategi i att sikta mot regeringssamverkan och att bevisa sin regeringsduglighet med kompromisser. Vid dagens presskonferens pratade Fridolin och Romson som att deras mandat hängde ihop med regeringssamverkan med socialdemokraterna. Jag tolkar det som att de inte skulle vara villiga att fortsätta som språkrör om medlemmarna krävde att vi bröt regeringssamarbetet p.g.a. att en eller flera gränser passerats i sakfrågorna. Tyvärr blandas på det sättet personfrågorna nu ihop med den djupare frågan om vart partiets gräns faktiskt går.
När vi startade en namninsamling för en medlemsomröstning om migrationsöverenskommelsen och nu senast skrev flera olika motioner om flyktingpolitiken så var det utifrån en övertygelse att där gick en gräns för vad vi som parti kan acceptera. Jag har ihop med flera medmotionärer lanserat en annan strategi att förhandla kring en annan linje i flyktingpolitiken med Vänsterpartiet och Centerpartiet.
Effekterna av den extremt restriktiva flyktingpolitiken har förvärrats i och med avtalet med Turkiet. En mycket liten del av de syriska flyktingarna har arbetstillstånd i Turkiet, och endast 10% av de idag 2,7 miljoner flyktingarna har plats i flyktingläger. Två tredjedelar av alla syriska barn saknar skolgång, ”delvis pga bristande kapacitet, delvis för att barnen sätts i arbete av sina föräldrar”. Enligt the Observer lever ”majoriteten i fattigdom i städerna och arbetar svart”. Turkiet kan inte ses som en fullvärdig mottagare av flyktingar enligt Génèvekonventionen, vilket betyder att EU bryter mot konventionen när vi avvisar eller deporterar flyktingar dit. Dessutom förekommer att flyktingar beskjuts när de försöker ta sig in i Turkiet.
Är det här över gränsen för vad partiet kan acceptera? Vi vet inte, eftersom medlemmarna inte tillfrågats. En indikation kan bli hur de kritiska motionerna tas emot av kongressen. Jag förväntar mig att språkrören, oavsett vilka det blir, lyssnar på det och sätter igång med en omförhandling. Eller om detta inte accepteras av socialdemokraterna, istället går i opposition.
Kolgruvorna i Tyskland är nästa fråga som vi gett upp fastän det var en paradfråga i valrörelsen. En längre artikel i DN om Vattenfall ger en bra bakgrund i frågan. Birgitta Forsberg menar att socialdemokraterna sedan länge bestämt sig för att en försäljning ska ske och att frågan är avgjord. Politiska kommentatorn Tomas Ramberg menar 21/4 på SR-podden ”Det politiska spelet” att det skulle gå att stoppa affären trots ägardirektiven, d.v.s. att det tvärt emot språkrören hävdat inte krävs riksdagsmajoritet för att stoppa försäljningen. Personligen anser jag att det här är Tysklands fråga i sista hand. Jag är emot de senaste årens utveckling att energimarknaden ska bli europeisk d.v.s. att länderna inte ska styra över sina egna kraftverk. T.ex. genom att Vattenfall ska agera som ett vinstdrivande företag över hela Europa. En väg skulle kunna vara att förhandla med tyska regeringen om att de tar över och genomför en nedläggning på sikt, men det kanske skulle kräva att de Gröna kommer i regeringsställning. I den här frågan förstår jag ändå att många ser att en gräns passerats med råge.
Sista frågan jag vill ta upp är kärnkraften. Egentligen borde vi ha haft den som vår paradfråga i valrörelsen snarare än kolgruvorna eftersom de rekordlåga elpriserna och de ökade säkerhetskraven efter Fukushimakatastrofen lett till att kärnkraften är på fallrepet. Enligt Birgitta Forsberg kommer socialdemokraterna i energikommissionen troligen driva igenom en sänkning eller avskaffande av effektskatten på kärnkraft p.g.a. krav från kärnkraftsindustrin. Här passeras gissar jag många miljöpartisters gräns och definitivt min. Omställningen till förnybart är i ett perfekt läge idag. Vi kan också vända kärnkraftsnedläggningarna positivt genom att styra Vattenfall så att de skolar om ingenjörer och annan personal till att arbeta med nya energikällor. Varför inte bygga vindkraftsparker i närheten av där de tidigare kärnkraftverken låg? Problemet med den här frågan är att man ju inte vet hur energikommissionen kommer att landa. Vet språkrören det, är det därför de är självsäkra? Eller kommer de att bli utmanövrerade av socialdemokraterna igen? Vi behöver prata ihop oss om sakfrågorna och var gränsen går för vad vi kan stå för som grön, ekologisk och solidarisk kraft i svensk politik.
tredjeprincipen 