Fritt fall av Joseph Stiglitz: svenska tillämpningar

Joseph_E._Stiglitz_-_cropped

Finanskrisen 2008-2009 har passerat och nu är vi i mitt i eurokrisen. Men på många sätt är den amerikanska finanskrisen mer brännande för Sverige: vi är liksom USA då mitt inne i en stark expansion av skuldsättningen och vi har en stor banksektor. Som exempel kan nämnas att Riksbanken för att rädda bankerns likviditet fick öka sin balansräkning från 200 till 700 miljarder under tre månader hösten 2008. Det är jämförbart med att amerikanska ”Federal Reserve”:s balansräkning under samma tid ökade från 900 till 2000 miljarder dollar. Samtidigt ökade USA:s statsskuld från 63% till 92% av BNP från 2007 till 2010, till största delen på grund av det enorma stödet till en vacklande bank- och finanssektor.

Nobelpristagaren Joseph Stiglitz är en känd röst i debatten och han la fram sin analys av finanskrisen i ”Fritt fall: de fria marknaderna och världsekonomins kris” (Leopard förlag, Stockholm, 2011). Han har varit chef för Världsbanken och arbetat för Clintonadministrationen, och är en av de framträdande företrädarna för den nykeynesianska skolan inom nationalekonomin. Keynes är idag mest känd för teorin om kontracyklisk finanspolitik där staten ska expandera finanserna i lågkonjunkturer och strama åt i högkonjunkturen. Men Stiglitz har byggt vidare på andra, viktiga aspekter i Keynes ekonomiska teori och framgångsrikt tillämpat dem på den moderna ekonomiska utvecklingen. Den klassiska nationalekonomin teori om rationalitet, ”homo economicus”, är ohållbar därför att asymmetrisk information i ekonomin gör det möjligt för aktörer att lämpa över externa kostnader på andra. Det mest flagranta exemplen är VD:ar och styrelsemedlemmar som plockar ut rekordvinster ur bolag som står på randen av konkurs på grund av överdrivet risktagande och sedan får räddas av skattebetalarna. En vidare konsekvens av det är att studera hur institutioner samverkar med staten och stärker sin maktposition både vad gäller lagstiftning och vad gäller att sätta agendan i debatten. Alla som studerat sociologi, statsvetenskap eller historia är givetvis välbekanta med hur maktstrukturer fungerar, men faktum är att en stor del av nationalekonomin varit blind för detta. Bankerna har till exempel i den klassiska nationalekonomin tänkts ha rollen som neutrala förmedlare av betalningsmedel.

Stiglitz lyfter fram bristerna i långivningen till bostadsköpare: bristande information om risker, incitament där låneförmedlare har provision på hur höga lån man ger ut, derivathandeln som skulle sprida riskerna men som samtidigt dolde dem för internationella köpare som inte kunde bedöma risken i den amerikanska subprimelånemarknaden. Ett specifikt amerikanskt fenomen är att man om värdet på fastigheten faller under lånet så tar banken fastigheten och säljer den på auktion. Risken att köpa för dyrt tar banken mer i USA än i t ex Sverige. Den övergripande strukturella aspekten Stiglitz lyfter fram är ”moralisk risk”, att bankerna förväntade sig att staten skulle rädda dem om de riskerade att gå omkull. Detta tillsammans med kortsiktiga vinstincitament och en osund kultur där man ibland till och med förfalskade fastighetsvärden ledde till ett extremt risktagande.

USA hade inte en lagstiftning som tillät staten att på ett enkelt sätt ta över konkurshotade banker, till skillnad från Sverige och Storbrittanien. Nordea på 90-talet och HQ Bank 2010 kunde ju svenska staten ta över och samtidigt försäkra sig om att skattebetalarna på sikt fick tillbaks större delen av pengarna. I USA stod man mellan att släppa en bank helt, som Lehman Brothers, eller gå in med närmast ovillkorligt stöd till de flesta hotade banker och finansinstitutioner. Stiglitz är liksom de flesta kritisk till hanteringen av Lehman Brothers, men ägnar mest tid åt att förklara hur det villkorslösa stödet till så många banker ökar den ”moraliska risken” inför framtiden. Strukturella faktorer han lyfter fram som bidragit till detta är den nyliberala ekonomiska teorins dominans som lett till alltför långtgående avregleringar av finanssektorn, det faktum att det ofta var gamla bankchefer som satt i delstatliga och federala ”reserve”-bankernas styrelser och som hade intresse att vara generösa gentemot f.d. kollegor. Stiglitz förespråkar att aktieägarna till konkursande banker tar förlusten och obligationsägare alternativt staten tar över banken, varefter man kan avveckla dålig verksamhet och skydda insatta medel. Han vill också se en återgång till ordningen före avskaffandet av ”Glass-Steagall Act”, en uppdelning mellan affärsbanker som ägnar sig främst åt in- och utlåning och investeringsbanker som är tillåtna att agera friare på finansmarknaden.

Vad kan vi tillämpa i Sverige? Vi har ett väletablerat system för att hantera konkursfärdiga banker och lånesektorn är mindre extremt riskutsatt än USA:s. Men en större kris orsakad av t ex en politisk kris mellan Ryssland eller Baltikum eller finanskris i en större världsekonomi skulle kunna drabba svenska banksektorn mycket hårt och risken är att skattebetalarna får ta smällen. Vinsterna i banksektorn idag är förstärka av den extrema lågräntepolitiken och det är som Stiglitz lyfter fram tveksamt om så stora vinster i en smal sektor är bra för ekonomin som helhet. USA och Sverige liknar varandra på så sätt att finanssektorns vinster ökat men BNP per capita långa perioder stått still; indikationer på ekonomisk ojämlikhet. Miljöpartiets partiprogram innehåller ett stöd för tanken på att dela upp bankerna i låg- och högriskverksamhet, ett välbeprövat system som fungerat väl historiskt och kan tillämpas relativt enkelt. Kjell-Olof Feldts avreglering av banksektorn motsvarar avskaffandet av ”Glass-Steagal Act” och hade destruktiva konsekvenser på 90-talet som fortfarande inte är åtgärdade. Andreas Cervenka är en av de svenska debattörer som lyft fram detta problem. Justeringar i amorteringskrav och ränteavdrag för att bromsa överdriven skuldsättning är likaså förslag som varit uppe i debatten och motståndet börjar minska även på den borgerliga sidan.

Mer djupgående är att komma åt dels den moraliska risken i finansiella systemet, dels att hitta en stabiliseringspolitik som inte är så extremt gynnsam för finansmarknadens vinster. Frågan om moralisk risk kan delvis bemötas genom en s.k. bankskatt som är en kostnad för externa risken finansmarknaden genererar. Ungefär som tobaksskatten har en relation till sjukvårdskostnaderna för tobakens skadeverkningar. Stabilitetsfonden som är tänkt ska uppgå till 2,5% av BNP har tänkt ha detta syfte, men Riksrevisionen riktade skarp kritik mot dåvarande borgerliga regeringen 2011 mot att skattebetalarna fortfarande riskera lejonparten av pengarna. Överenskommelsen om en bankskatt på 4 miljarder per år från nästa är en logisk konsekvens av detta men är dels otillräckligt i storlek, dels krävs andra reformer som förändrar incitamenten och risktagande inom sektorn. Det är också lite oroväckande att finansminister säger att pengarna ska gå till satsningar på barn. Även om vi förstås ska satsa på barnomsorgen, vad hände med att bankerna ska finansiera stabilitetsfonden? Miljöpartiet kan spela en konstruktiv roll under mandatperioden och här är Stiglitz analyser väldigt användbara.

Riksbankens extrema lågräntepolitik följer ett internationellt mönster men är inte särskilt effektiv för tillväxten och har baksidan att den spär på skuldtillväxten i privata sektorn och framför allt den heta bostadsmarknaden. Det är därför glädjande att en diskussion påbörjats om att införa ett balansmål istället för ett överskottsmål i statsfinanserna. Konjunkturinstitutet har konstaterat att detta inte är en risk för svenska ekonomin som med en statsskuld på endast 41% av BNP ligger långt under OECD-snittet 111%. Konjunkturinstitutet lyfter behovet av ökade skatteintäkter oavsett vilket mål man har vilket är logiskt med de stora skattesänkningarna senaste mandatperioderna. Den nykeynesianska modellen är framför allt kontracyklisk och balansmålet bör därför sättas över en konjunkturcykel. Ett annat lovande initiativ av regeringen är tanken på ett statligt mål för ökande av investeringarnas andel av BNP. En mer proaktiv finanspolitik kan minska behovet av extrema lågräntor och tillföra en mer balans var i ekonomin pengarna hamnar. Staten kan då identifiera långsiktiga investeringsbehov inom det offentliga som har blivit eftersatta när en större andel av ekonomin har styrts av finansmarknadens kortsiktiga vinster.

Återstår att se om svenska politiker uppvisar samma problemmedvetenhet som amerikanska demokratiska partiet som mot hårt motstånd fått igenom stora delar av ”the Dodd-Frank Wall Street Reform Act and Consumer Protection Act” och nu reglerar finanssektorn på ett bättre sätt. Vi behöver vakna upp ur vår bubbla.

Annonser