Efter en intensiv vecka med upphettade känslor är det dags att börja titta på vad vi just har bevittnat. Konsekvenserna är stora, större än vad man först kan tro. Man kan konstatera att båda blocken försökt tvinga varandra att bryta upp sina block, Löfvens regering genom att föreslå att folkpartiet och centern ska agera utanför alliansen och nu senast alliansledare som föreslagit att socialdemokraterna ska överge sin regering med miljöpartiet. Den enkla slutsatsen är att man måste lägga ner det här och förbereda sig för sexpartiöverenskommelser om valresultatet i nyvalet liknar septembervalets.
Man krisen blottar också konsekvenser för vår författning, för hela det svenska politiska systemet. Man har föreslagit en ändring av riksdagsordningen så att man nu ska rösta bara i en budgetomgång men precis som Åsa Romson i en intervju mycket riktigt påpekade kan Sverigedemokraterna då helt enkelt välja en av blockens budgetförslag redan i första omgången. Miljöpartiets språkrör lyfter istället att man måste få till en öppenhet för att ta ansvar för landet över blockgränserna, vilket Stefan Löfven också framhävt många gånger senast i en artikel efter utlysningen av nyval.
Parlamentarism med ett vågmästarparti som inte går att samarbeta med kräver breda lösningar. Italien hamnade våren 2013 i en liknande situation när Beppe Grillos ”Femstjärnerörelse” fick en stor andel av rösterna. Jag får tillägga att Grillos parti inte är lika extremt eller främlingsfientligt som SD utan likheten gäller den parlamentariska situationen. Italien är till skillnad från Sverige en republik och har ett presidentämbete som har en stark oberoende roll. Situationen löstes genom att presidenten hotade att avgå om man inte tog ansvar och det ledde till att man bildade en majoritetsregering med många nya politiker i ledande roller. Det blev vändpunkten på Italiens politiska och ekonomiska kräftgång. Senare i och med att Berlusconis parti klövs i en högerdel och en nytt mittenparti har man återgått till ett mer normalt läge med olika regeringsalternativ men här behövdes alltså en kreativ lösning.
Mötet på kvällen innan budgetomröstningen kunde ha hållits av en oberoende president. I Sverige blir det svårt eftersom talmännen har så tydliga partikopplingar. En oberoende person kunde ha påpekat för allianspartierna att de ju skulle ha fällts i en förtroendeomröstning efter att de skulle tagit makten med sin budget eftersom SD förr eller senare skulle göra verklighet av sitt hot att rösta bort alla som inte går i deras riktning med invandringspolitiken. Deras lösning var helt enkelt inte hållbar. Det är fullt möjligt att man till slut även med en oberoende person som ledde mötet skulle hamnat i ett nyvalsläge. Men i mars kan vi vara tillbaks i samma läge igen.
Kan man tänka sig att vi gör talmännen mer oberoende och de väljs antingen av en kvalificerad majoritet i riksdagen eller direkt av folket? Då skulle man kunna välja till exempel en grupp statsvetare eller politiker som lämnat partipolitiken för ett bra tag sen. Riksbankens oberoende är ett exempel på en sådan institution men här skulle krävas en mer direkt demokratisk koppling. Alternativet är förstås att införa republik… Men monarkivurmen visar inga tecken på att avta så kanske kan vi behöva en hybrid.
Under tiden förbereder vi oss gröna på extravalet ihop med våra socialdemokratiska regeringsvänner. Det säkraste sättet att få en stabil regering är att stödja regeringen med en majoritet och sen utvärdera politiken i valet 2018. Med de besked alliansledarna gett nu skulle de ta regeringsmakten även beroende av SD och risken är då överhängande att de för att få igenom sin budget kommer att bli tvungna att skärpa flyktingpolitiken och börja stänga gränserna för dem som flyr krig och förföljelse i Syrien och Irak bland annat. Det vore att skapa en permanent krissituation i svensk politik.
tredjeprincipen 