Ideella krafter rycker in när psykiatrin krisar

Idag bjöd Miljöpartiets landstingsråd Helene Öberg in till ett rundabordssamtal om ideella krafters arbete för att hjälpa barn, ungdomar och vuxna med psykiska problem. Vi tog efter mötet ett foto på mötets deltagare som ni ser ovan. Vi från miljöpartiet förde fram vår önskan att veta mer om hur organisationernas arbete ser ut för att kunna veta hur vi ska stötta deras arbete i landstinget men även vilka brister inom den offentliga sjukvården som behöver rättas till.

Fredrik Gothnier och Henrik Larsson från Riksförbundet för Social och Mental Hälsa (RSMH) berättade om svårigheterna att hitta tillbaks till ett vanligt liv om man har dålig ekonomi och är socialt isolerad vilket är vanligt vid längre tids psykisk sjukdom. De efterlyste mer fokus på helheten och hjälp att kom in i samhället från sjukvårdens sida, som de idag upplevde var ensidigt medicinskt inriktad.

Gunilla Byström från Fountainhouse såg att de fick fylla rollen som socialt skyddsnät när patienter skrivs ut från slutenvården exempelvis, hon ville se mer kontinuitet än idag i vården där omsättning bland personalen är ett stort problem. De ville också kunna informera om sin verksamhet i psykiatrin mer än vad som blir möjligt idag.

Stockholms Stadsmission är en av de större organisationerna på området som idag driver samtalsmottagning där de tar emot mellan 100 och 150 nya patienter per år. De bedriver verksamheten nästan helt med gåvomedel och deras företrädare socialchef Jonas Rydberg ville se ett mycket starkare engagemang från landstinget i och med att de faktiskt erbjuder sjukvård till många unga som idag ofta faller mellan stolarna i vården. Han lyfte fram den dåligt utbyggda elevhälsan som ett stort problem och tog istället ungdomsmottagningarna som exempel på välfungerande verksamhet dit ungdomar gärna vänder sig och som upplevs lätta att nå.

Från föreningen Mind, tidigare Svenska Föreningen för Psykisk Hälsa, kom ordförande Cecilia Modig och generalsekreterare Carl von Essen. De beskrev sitt omfattande stödarbete med telefon till anhöriga till psykiskt sjuka, till äldre och till självmordsnära. De tar emot 6000 samtal per år och upplevde att de fick ta ett för stort ansvar eftersom idébaserad verksamhet ska fungera som komplement till sjukvården och inte ersätta den. De pekade ut gruppen tonåringar som saknar både studier och arbete som en särskilt sårbar grupp på 8% som andra länder är bättre än oss att fånga upp. De lyfte också frågan om mäns obenägenhet att söka vård och kopplingen mäns högre suicidtal, och hur vården kunde få upp ögonen för detta.

Från Barnens Rätt i Samhället (BRIS) kom Elena Luckey. Hon berättade att barn ofta behöver anonymitet inledningsvis för att våga berätta om svåra förhållanden, de är annars rädda för att att föräldrar, skola eller andra ska reagera negativt. Stödet att söka professionell hjälp var BRIS uppgift här och i den rollen ser de ofta stora brister hos både psykiatri och socialtjänst idag. De önskade att möjlighet att som ungdom ta en första kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin skulle utökas och att man är snabbare i att ge hjälp eftersom de såg många som kunde känna att de tappade hoppet i dagens ansträngda läge i vården.

Från föreningen HOPP Stockholm kom Julia Matthis och Frida Hallén och de beskrev liksom Stadsmissionen att de bedrev en kvalificerad behandlingsverksamhet som fick för lite hjälp av det offentliga. De kunde få höra att psykiatrin inte ansåg sig ha kompetens att behandla gruppen utsatta för sexuella barndomstrauma. De trodde att detta egentligen berodde på resursbrist i sjukvården och att långsiktigt behandlingsarbete kommer i skymundan.

RFSL Ungdom företräddes av projektledare Edward Summanen och han lyfte den utsatthet som transpersoner och personer som sålt sex kunde uppleva i samhället och den alltför ofta bristande vården. Mer fortbildning för personalen är nödvändig och det hindras som han trodde av att produktion är ett ensidigt fokus idag. Mottagningarna för transpersoner i landstinget var underdimensionerade nu när 100-150 nya remisser per år tillkommer. Det saknas också anhörigstöd i landstinget. Unga idag behöver kunna komma i kontakt med vården via SMS, email och chatt och där ligger landstinget fortfarande efter trots en del satsningar på området.

Från Miljöpartiet deltog, förutom initiativtagaren Helene Öberg, Karin Michal, Thomas Drost, Sara Söderström och jag själv. Vi förde fram vår syn på nödvändigheten av en mer hållbar styrning av sjukvården där produktionskrav balanseras med mer fokus på personalens arbetsmiljö, på att ersättningssystemet och vårdgarantin gynnar kvalificerade behandlingar för svåra patienter mer än idag och att vården tar ett helhetsperspektiv där sociala och psykologiska aspekter tas hänsyn till vid sidan av det medicinska perspektivet. Samverkan mellan olika aktörer var en annan fråga alla var överens behövde gynnas på ett mycket bättre sätt än idag. Stämningen på mötet var god och vi hoppas på en fortsatt god kontakt med de eldsjälar vi fick träffa. Många av de erfarenheter och idéer vi fick höra kan leda vidare till ett mer konstruktivt politiskt arbete.

Återstår att föra ut vår politik i valrörelsen och få till ett maktskifte i Stockholm! Missa inte Grönt Kafé i Vinterviken imorgon i trädgårdskaféet klockan 16 där ni kan få träffa vårt språkrör Åsa Romson och stockholmspolitikerna Åsa Lindhagen, Helene Öberg och Jessica Jormtun.

Höghusen ett symptom på klassblindhet

Den här veckan kunde man läsa i lokaltidningen att Veidekke planerar att bygga ett 14-våningshus i Örnsberg vid vattnet. Det är en kontorsbyggnad som ska rivas och ge plats åt ett exempel på den senaste tidens stadsbyggnad. Genom att priserna har skenat i Stockholm så ges möjlighet för byggherrarna att bygga höghus med hög marginal för vinst. Bilden ovanför visar JM:s stora komplex längs Årstaviken där de tar ut innerstadspriser för lägenheterna, särskilt de högt upp i husen.

Alliansens bostadspolitik är klassblind: även om de lyckligt lottade som har råd att bo i de här lägenheterna får ett centralt boende av hög standard så skulle det behöva byggas dubbelt så många bostäder som det görs idag för att täcka inflyttningen. Det är därför höghuset i Örnsberg är så symptomatiskt för alliansens sverige: ett enstaka höghus som passar in i promenadstaden men som är en droppe i havet jämfört med behovet. Förtätning av det här slaget är förstås bra men är helt otillräckligt för stadens behov.

Aspudden byggdes mellan 10- och 40-talet och är ett av de mest lyckade förortsområdena vi har: man skapade en rymd mellan husen som var i mänsklig skala och området är inbakat i grönområden som ger fina möjligheter till rekreation. Viktigt var att det var ett helt nytt bostadsområde som redan från början försörjdes med kollektivtrafik, spårvägen längs dåvarande Jarlagatan (nuvarande Hägerstensvägen). Samtidigt undvek man den omänskliga skala och de tråkiga fasader som tyvärr fortfarande gör områden som till exempel Flemingsberg mindre attraktiva. Idag har vi lärdomar och erfarenheter att ta av från vår historia för att bygga ett mer hållbart och inbjudande Stockholm.

Miljöpartiet vill bygga helt nya bostadsområden med sammanlagt 150,000 nya bostäder, som verkligen kan tackla bostadsbristen för breda grupper. Flyttar vi flygtrafiken från Bromma, vilket är fullt möjligt att klara med Arlanda och/eller Skavsta, så ges utrymme för 50,000 nya bostäder. En ny tunnelbanelinje försörjer området och knyter samtidigt ihop Liljeholmen med Kungsholmen. I Söderort vill vi bygga Spårväg Syd som dels binder ihop olika områden med varandra i ett område med långsamma tvärförbindelser, dels precis som Aspudden en gång i tiden kan ge plats för nya områden. Läs mer om Miljöpartiets bostadspolitik här. Vårt förslag på ny stadsdel i Bromma finns beskrivet här.